Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrekt och hans dalkarlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE AKTEN. ,
79
Ingeborg. Låt oss gå in i stugan, min far I — Du
behöfver hvila.
engelbrekt. Fåglarna sjunga i träden — vi ha snart
morgon. Jag vill dröja härute och afvakta solens uppgång.
(.Sätter sig framför elden.) Sömnen föder hemska drömmar
— alltid samma dröm — samma syn jag hade när jag för
sista gången lemnade vår aflägsna hemb}’gd — •—■ för sista
gången.
ingrid {lutande sig mot Engelbrekt). Engelbrekt I
ingeborg. Du förskräcker oss, min far!
engelbrekt. Drömmen är lönporten till de dödas rike.
Man ser ej allt, men något ser man dock. Man kan ej
blunda för den synen, ty inga ögonlock finnas för själens
öga när man står vid gränsen af sitt lif.
ingrid. Hvar äro Sven Ulfsson och de andra? — Så
länge vi äro i grannskapet af Göksholm, tilltager min oro
beständigt. Tro mig, Engelbrekt, de båda herrarne mena
dig inte väl.
engelbrekt. Jag försonades i går med Måns Bengtsson
och hans fader. De ha sökt och erhållit min lejd.
ingeborg. Men Abilgards bref i går — hans varning
till oss?
ergelbrekt. Den gode ynglingen! Som en skyddsande
sväfvar han omkring oss, synlig endast genom sina omsorger.
— Min stackars Ingeborg! — Du har inte sett Abilgard
sedan uppträdet i Vadstena kloster?
ingeborg. Nej, min far!
engelbrekt. Alltifrån den stund jag beslöt mitt lands
räddning tillhörde jag icke mer mig sjelf, utan
fäderneslandet. Jag kunde ej för de minas lycka väpna son mot
fader och derigenom befläcka en sköld, hvars enda förtjenst
var dess renhet. Jag tillbjöd i försoning Abilgards far en
betydlig ersättning för hvad han förlorat genom kriget. Han
afvisade den med förakt. Jag öfvergaf likväl ej hoppet att
kunna blidka den hårde mannen, men äfven detta slocknade
när han, smygande kring landet, igenkändes af bönderna
och mördades af dem. Mina fiender utspridde, att det skett
på min anstiftan för att undanrödja det enda hindret för
mitt barns lycka. En förening mellan våra ätter skulle
ha gifvit ökad fart åt dessa rykten. En gång död, skall
jag icke mer hafva några fiender, ty menniskans goda be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
