Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Vålnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄI.NADElf.
63
»Ska han ha grafkors, sa du?... Jag tycker de kunde
sätta upp hans hand med de länga fingrarne på, så blef det
som en sol tillika, ja.»
Dessa ord, som under hopens gapskratt vexlades, hunno
ganska tydligt många af de i liktåget deltagandes öron. De
tre yngsta sönerna nedslogo förlägna och oroliga sina ögon;
men plåtslagaren, som gick i fjerde ledet, kastade vilda
eldsprutande blickar åt alla sidor, och understundom höjde han
sin breda knytnafve, färdig att låta den drabba ned på de
hånande läpparne omkring honom, hvapfrån han med möda
hindrades af de personer, som gingo i samma led som han.
Ändtligen var man i det trånga grafkoret. De trenne
skofiarne mull föllo på kistlocket, och det vanliga grafformuläret
upplästes af en regementsprest, hvilken derefter äfven höll
ett tal öfver den döde.
Deraf inhemtades, att fåltkommissarien Christian Adolf
Stenf]äll, som på ett så beklagligt sätt slutat sba dagar,
i sina yngre år varit en mycket verksam medborgare och
gjort fälttågen så väl i Finland som Tyskland; att han tidigt
ingått äktenskap med sin efterlefvande och djupt sörjande
maka; att detta äktenskap blifvit välsignadt med fem
förhoppningsfulla, likaledes efterlefvande och djupt sörjande barn;
att sjelfva solen har fläckar och att ingen menniska finnes
som icke har sina fel; att den hädangångne, liksom andra
vandringsmän på lifvets törnbeströdda bana, möjligtvis kunde
hafva haft sina svagheter, men att hans vida öfvervägande
dygder och förtjenster skulle i tacksamt minne förvaras; att
den högste förbarmaren, som mera ser till uppsåtet än till
gerningen, slutligen för den orolige och af verldens mödor
hårdt pröfvade själen öppnat en fristad i de ljusa boningarna
ofvan stjernorna deruppe; att den förgråtna makan och de
likaledes i tårar simmande barnen en gång skulle återfinna
den saknade och begråtne maken och fadern i ett rike, der
ingen sol går ned, ingen grafklocka ljuder, ingen liksång
höjes och ingen skilsmessans timme slår o. s. v.
En ny psalm afcjöngs, efter hvars slut de närvarande
stucko sina ansigten in i hattarne, för att bedja tyst och
kanske äfven på samma gång beundra det vackra hattfodret
med deruppå klistrad hattmakarestämpel.
Nu framträdde till katafalken den jordades fyra söner,
åtföljda af sin svåger jemte tre andra unga män, och
buro kistan ur grafkoret samt nedsatte den i den tätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
