Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Vålnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
VÅLNADEN.
invid vestra kyrkogårdsporten uppkastade grafven,. hvarefter,
och sedan kyrkodrängarøe uppdragit ur djupet de svarta
listerna, samma anhöriga fattade hvar sin skofvel och började
nedvräka mull och stenar, snö och murkna menniskoknotor,
sä att det dånade i kistan.
Sålunda fyldes grafven till hälften, och skoflarne
bortlades.
Klockornas malmläppar darrade ånyo och sjöngo sitt
vanliga trestämmiga farväl både åt den begrafne och
be-grafningsgästerna, hvarefter processionen satte sig i rörelse
tillbaka till källaren med så raska steg som möjligt, ty man
visste, att det stora, rikligt försedda sexbordet stod fullrustadt
i Äplets salar, för att, med tillhjelp af sina uppradade
bränvinskarafiner och porterbuteljer, begrafva hvarje tanke
på förgängelsen och grafvarna. Och det blef lif, buller och
stoj hela den aftonen och natten på källaren Äplet, så att
dess svaga trossbottnar. darrade dervid.
Men på förgängelsens och grafvarnas lägerstad,
kyrkogården, blef det snart tomt och ödsligt igen.
Endast tvänne dödgräfvardrängar höllo på med att lägga
det sista snöblandade jordlagret på ■ Stenfjälls graf.
»Se så,» sade den ene af dem till den andre, i det han
stötte skofveln ner i en drifva, »nu skulle den der
passageraren kunna ligga säker och trygg änd« till domedag, så
framt man ej vore tvungen att om tre år gräfva upp honom
igen, för att flytta dit en annan i stället... han ser inte för
vacker ut i fysionomejan då, men hvem fan kan hjelpa det? —
För resten måtte det vara ljusa och trefliga våningar dernere,
efter så många beständigt flytta dit in... Jag går in på
»Hvita hjorten», för att ta mig en tryckare... det kan
behöfvas, det... men jag hade så när glömt... hör du, kör
ner den der brädlappen i mullen, så man vet hvar man har
grafven, för det ska bli ett kors på den, gubevars I... Tag
se’n skoflarna med dig och kom efter.»
Han gick, och den andre lutade sig ned öfver den mjuka
nybäddade grafkullen, för att deruti nedsätta märket.
Då hördes bakom honom ett knarrande i snön, hvarpå
följde ett hest skratt.
Karlen vände sig förskräckt om.
Utur ett brustet snömoln framstack halfmånens ena
silfverhorn, spridande genom de hvirflande snöflingorna några
matta strålar öfver de dödas med isbömmar tillstängda läger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
