Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fönsterrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på honom! . . . På mördaren! . . . Ja, mördaren! . . . Min faders
mördare! . . . Det är jag, som sagt detta ord!»
»Är du från dina sinnen, Sebastian!» ropade Anker;
»se din beklagansvärda moder . . . din olyckliga syster! . . .
Vill du taga lifvet af dem båda? . . . Fortfar som du börjat,
och du skall lyckas deruti.»
»Tyst!» hviskade modern, »hon qvicknar till . . . hon
andas lättare . . . hon slår upp ögonen . . .»
Allas uppmärksamhet förflyttades till den sjuka, och
Anker lutade sitt ansigte mot hennes.
»Hvar, är jag?» frågade Sofia, skådande omkring sig
med vilda blickar; »jag lefver då! . . . Hvarför fick jag inte
dö? . . . Det hade varit så ljuft att få dö!»
»Min älskade flicka!» sade Anker, »hvarför dessa
förskräckliga ord? . . . Du är ju omgifven af alla, som älska
dig . . . Du har ju lofvat mig ditt förtroende, din ömhet, din
kärlek . . . och du önskar dig döden! . . . Säg mig . . . o, säg mig,
hvad det var, som så förskräckte dig . . . som bragte dig i
ett tillstånd, som försatt oss alla i den djupaste bedröfvelse
och fruktan! . . . Jag besvär dig, vid minnet af våra heligaste
löften, att säga mig det.»
»Stackars min Gustaf!» suckade hon; »hvad du är god
och öm mot mig! . . . Men,» tillade hon rysandé, »du vet
inte, du . . . du såg inte på fönsterrutan detta ansigte! . . .
Nej, nej! . . . Ingen såg det! . . . Endast jag . . . ty jag är den
olyckligaste af er alla!»
»Sofi, det var din farbrors ansigte du såg . . . det var
han, som stod utanför fönstret och såg in i rummet . . . han,
som nu står här bredvid dig.»
»Min farbror?» inföll hon med blicken forskande på Palm,
hvars hemska gestalt lutade sig öfver henne, »min farbror? . . .
Ha, ha, ha, ha! . . . Nej! . . . Det var inte han! . . . Himmelens
Gnd, öfvergif mig inte! . . . Det var fasansfullt! . . . Hu!»
Sofia tillslöt ögonen och föll i ny vanmakt.
Förtviflade lågo moder och älskare på knä vid den
bleka flickans läger. Bakom dem stodo Fredrik, Victor och
Johan, mötande hvarandras tårade ögon. Längre bort i
rummet mätte Palm och Sebastian hvarandra med hotande,
olycksbådande blickar.
Ljuset hade brunnit ner i staken, elden kolat ut i
kakelugnen. Ingen märkte det.
Det var mörkt i rummet. Mörkare i deras hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
