Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 MIDSOMMABAFTONKN.
»Till hämd! .... Men jag har ju inte gjort det nägot
ondt, min kära Stenman!»
»Ja ... men ... men ... ack, lät mig gä in med .. .
afslä inte denna bön!»
»Gör som jag sagt... stanna ute ... jag skall kalla på
dig när tid blir ... tag hit knytet... men det var sannt, du
mäste skaffa vatten.»
»Jag skall genast bära hit vatten ... men ...» .
»Hästen och kärran?»
»Äro snart här... Erik häller pä att sätta före, och jag
har bedt honom stanna nere på strandvägen ... Jag fàr väl
åtminstone hålla mig bakom dörren, för att...»
»För att hjelpa mig, om jag blir anfallen,» inföll baronen
småleende; »din tokeri... I sådant fall, hvad skulle två
svaga gubbar, som vi, förslå mot den krabaten?»
»Aha, jag är inte sä svag heller!... Gubevars, det är
jag visst inte!»
»Gif dig till tåls, min gubbe!... Du glömmer att karlen
är bunden till händer och fötter... märker jag oråd, skall
jag ropa pä dig och taga din styrka i anspräk.»
Inspektören puttrade missbelåten och uppläste dörren
för sin husbonde, som tog knytet ifrån honom och trädde
in i boden. Dagsljuset, som strömmade ditin från ett litet
fönster, upplyste en mängd bätredskap, som lågo öfverallt
på golfvet, såsom åror, rorkultar, båtshakar med mera sådant.
De gräa väggarna voro betäckta med fisknät och notar, vid
hvilkas maskor stora etterspindlar hade fast sina mot
dagsljuset skimrande trädar.
Baronen, som stannat midt pä golfvet, vände sitt ansigte
mot ena vrån, dit hans uppmärksamhet blifvit ledd af ett
hårdt snarkande ljud.
I vrän syntes en ovanligt grof kropp, mer liknande
en sammanfallen lerstod än en menniska. Kroppen var
nämligen helt och hållet öfversmetad med lera, som redan
hunnit torka och härdna.
Baronen närmade sig denna besynnerliga gestalt, lade
handen på den härda lerskorpan och ruskade deruti.
Ett rosslande läte lät sig förnimma, och lif förspordes i
lermassan. Slutligen började nägot, liknande en menniskas
mun och ögon, med möda öppna sig, gapande och stirrande
pä hofmarskalken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
