Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
BIE KÄLLOB.
jag, hvilkas medlemmar, ehuru de äro förenade till och med
genom tacksamhetens band, likväl hade skäl att gråta vid
hvarandras likkistor... ja, sina skäl___sina kraftiga, men
liga skäl.»
Baronen lade synnerlig vigt pä de sista orden.
Friherrinnan öppnade hastigt fönstret och skådade ut, i trots
af solen, som brände henne midt i ögonen.
Carl Gustaf bibehöll ännu sin ställning med händerna
för ansigtet.
Liksom hade han känt medlidande med deras
sinnesförfattning, började baronen ånyo med en(ton, den han sökte
gifva en lugnare anstrykning:
»Du finner således, Amanda lilla, att du så fort som
möjligt måste välja dig en make, om du vill glädja din
gamle onkel... innan årets slut måste du göra ditt val,
hör du det I»
Amanda svarade allvarsamt:
»Hvad jag alltid mest beklagat inom våra så kallade
bättre familjer — de bättre äro inte alltid de lyckligare —
är att de äldre medlemmarne som oftast tilltro sig kunna
bestämma de yngres öden. Utan att ens tänka på
ömsesidiga tycken och böjelser, göra de upp giftermålspartier
för dem efter egna beräkningar. Om den harmoni, som bör
existera mellan tvänne varelser, som skola tillhöra
hvarandra för ett helt Uf, göra de sig ej den ringaste
föreställning, oaktadt de sorger, de sjelfva lidit och som uppkommit
genom frånvaron af denna harmoni, bort kunna upplysa
dem om deras misstag. Skulle onkel dö nöjdare, om han
visste mig vara olycklig i mitt äktenskap, i stället för
lycklig i min frihet?... Bland de kavaljerer, som omgifva mig,
finnas visserligen rätt många talangfulla och älskvärda; men
deras sträfvan att synas vara för mer än de äro behagar
mig inte rätt... deras beständigt glada ansigten förefalla
mig något enformiga till slut... de äro för hala, så att min
blick på dem icke kan få något fotfäste, att jag sä må
uttrycka mig... deras fötter, enkom danade för att dansa på
rosor, synas mig för ömtåliga att uthärda en stöt mot
lifvets hårdare jord... Den man, jag skulle kunna älska,»
tillade hon med blickar af ovanlig glans, »bör först hafva
pröfvat lifvets strider och segrande gått derur... Jag ville
bli ett behof för hans hjerta... icke blott en prydnad,
hängande dervid ... I utbyte mot den ömhet, jag ville skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
