Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
BEKÄNNELSEN.
växte och blef den arma qvinnans syndastraff, i trots af alla
hennes bemödanden att bilda honom till en god menniska.
Sorgen öfver hans många odygder och elakheter lade henne
på dödssängen, invid hvilken jag mottog hennes sista suck.
Döende hade hon anropat mig att icke öfvergifva den
vanartige sonen, och jag hade gifvit henne mitt löfte att taga
hand om honom. Hon dog med en engels leende på sina
läppar, ty hon hade hört mitt löfte.
»Mina bemödanden kröntes dock icke med större
framgång än hennes. Ofta reste jag till Stockholm för att
vända honom från brottets bana, som han med stora steg
beträdde. Allt var förgäfves. En natt står han framför
min säng med mördarens knif i sin hand. Hans försök
misslyckas, och han är i mitt våld. Jag vill öfverlemna
honom åt lagarnes hämd. Då tränger genom sonens brott
moderns sista leende till mina ögon, och jäg hör henne från
sin himmel påminna mig det löfte, jag gaf henne vid
dödssängen. Jag förmår ej öfverantvarda honom till det straff
han förtjenat. Andra bevekelsegrunder komma dertill. Satt
för lifstiden på en fästning, skall han snart bereda sig
tillfälle till flykt derifrån. Nya brott skola utmärka hans
återstående dagar, ty förbrytaren, liksom samhället, finner i
straffet ingen försoning, utan endast hämd. Det är ett
evigt krigstillstånd mellan dem båda.
»Jag släppte honom lös. Jag vet hvad jag vågat; men
det förefaller mig som hade jag ett svagt hopp att kunna
återföra honom på bättringens väg, och framtiden skall
utvisa, om jag blifver bedragen. Detta var den bekännelse
jag ansåg mig skyldig att afgifva inför eder. Det står er
nu fritt att gilla eller fördöma mitt handlingssätt.»
Sedan baronen slutat sin berättelse, följde derpå en
långvarig tystnad, hvarunder baronen steg upp och gick till
fönstret, som han öppnade, och skådade ut igenom de gröna
jalusierna.
»Hvad hade ni gjort i mitt ställe?» frågade slutligen baronen.
»Jag hade gjort detsamma,» svarade kandidaten raskt
och utan tvekan, i det han reste sig upp från soffan och
närmade sig fönstret; »vid Gud, herr baron, hade jag icke
det gjort 1... Men tillåt mig fråga namnet på den olyckliga
qvinnans son?»
»Christian Ros,» svarade baronen, »men namnet Ros fick
han först vid regementet som han gått in på... Han
bar förut sin moders tillnamn, men detta vill jag inte nämna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
