Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGA.
Sä sjöng den lustige Filikromen vid sin nyckelharpa;
sä instämde med honom kom missklädets och ylledukens
anspråkslösa barn, uppeldade af de krigsbedrifter han besjöng,
och de visste alla, att hvad han besjöng var sant, ty
Filikromen hade varit soldat, hade varit med i alla de krig,
som varit förda i hans tid och väl längre tillbaka ändä.
Han kunde, medan nyckelharpan hvilade, berätta, än huru
en kanonkula gätt in i hans bröst och suttit der i ätta
dagar tills den utskärs af doktorn, och än hur han fätt i
ögat en kossackpik, som hap sjelf ryckt ur, utan att skada
ögat, samt huru han fätt tvä stycken tapperhetsmedaljer,
dem han likväl tappat under marschen till Norge; ja, han
kunde väl berätta mera än det, om det gälde; men
Filikromen ville icke skryta med sig sjelf, fast han alltför väl
visste, att om det gätt rätt väl, hade han kunnat vara major
och mycket mera ändä, som hans blygsamhet förbjöd honom
att nämna.
Filikromen var en mångsidig man och kunde sjunga
de allrafulaste visor, som jagade hela den omgifvande
qvinnopersonalen pä flykten; men icke desto mindre sjöng
han dem sä .gerna, ty de lönade sig alltid bäst. Gentila
kavaljerer, som rynkade på näsan åt ett vägadt, om än på
det hela taget oskyldigt infall i ett bättre sällskap, eller på
teatern, kommo då alltid omkring honom, skrattade så att
magarna hoppade, gåfvo honom sedlar och kunde aldrig få
nog af de roliga visorna.
Sädan var Filikromen, som han gick och stod här i
lifvet, lunkande vintertiden omkring på landsbygden med
sin nyckelharpa under armen, alltid -en välkommen gäst vid
bondbröllop och andra högtidliga tillfällen, men med hvarje
vår återvändande till Stockholm och mottagen af sitt trpgna
folk lika hjertligt som blåsippan och majsolen.
Ett litet brokigt sockerständ står nära invid vägen icke
långt ifrån Haga grindar, öfver hvilka — i förbigående
anmärkt — Carl XIII:s gyllene namnchiffer sitter, liksom hade
denne konung derigenom velat visa verlden, att han
fulländat hvad hans broder börjat, eller på det att vandraren,
som träder inom grindarne, skulle komma ihåg Carl XIII,
när han svalkar sig i skuggan af Gustaf III:s verk. Onödig
Vålnaden. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
