Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håga.
247
jag ofta sett det i drömmarnes lätta nattdrägt sväfva
framför mig.»
»Det är förunderligt nog.»
»Men ännu mer förunderligt är det, att du står i
sammanhang med en sådan dröm.»
»Jag?... Nå, det var kostligt I»
»Ja, är det inte det?...Jag vet mig sannerligen inte
hvarken förr eller senare hafva drömt om någon notarie i
Svea hofrätt.»
»Du måste berätta mig.»
»Ja, det var, som jag sade, för åtta år sedan, då jag
en sommareftermiddag vandrade på Djurgården .,. Jag skulle
just taga af vägen som bär till Franska värdshuset, ty jag
blir alltid sugande när jag är ute i friska luften, liksom jag
också är när jag är hemma, då jag blef varse en liten flicka,
som dansade, lik en vårfjäril, omkring ett äldre fruntimmer,
sidenombonadt och guldbesmidt. Det var som hade jag haft
för mina ögon en engel, enkom lockad ner ifrån
syskonringen kring Gud faders tron att här på jorden stå modell
för konstnären, när han på altartaflan ville måla GudS englar.
Jag kunde inte slita mina blickar från den lilla engeln, der
hon sprang på vägen. Jag tyckte mig se rosor och rubiner
glöda fram i sanden, hvaröfver hennes fot nyss sväfvat, och
jag vågade knappt andas, när hon sprang emot det ställe
der jag stod. Jag fruktade, att ett andetag af mig kunde
blåsa bort den ljufva till hennes rätta hemland ofvan skyn.
Fy, hvad han är ful! ropade hon, när hon fick se mig och
flög derefter bort till sin följeslagerska. Gud, hvad hon är
skön! ropade på samma gång mitt hjerta. De båda ropen
korsade hvarandra i mitt öra, och hela min själ började
lida deraf. Hur kan Amanda vara så obeskedlig? hördes
följeslagerskans stämma, mild som en moders. Jag fortsatte
min väg och vågade inte skåda tillbaka.»
»Hon var för liten, att kunna säga en artighet,»
menade häradshöfdingen.
»Hon var för liten, att kunna säga en osanning,»
genmälde skalden med en suck.
»Och detta barn har du sedan endast skådat i drömmen?»
»Ja, endast i drömmen, men otaliga gånger under dessa
åtta år.»
»Men hur fick du mig med på den sköna taflan?...
Det ville jag gerna höra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
