Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBMEN OCH KATTEN.
277
»Se lilla goda herr assessorn!» ropade hon med de
allrarödaste läppar, men pà en dialekt som röjde, att Blekinge
var hennes födelsebygd.
De vackraste värdshusilickorna tagas vanligen ifrån
Blekinge och Skåne. Flickorna i det sydligare Sverige,
särdeles i Blekinge, hafva i allmänhet föga gemensamt med den
nordiska karakteren. De hafva mörkt hår och bruna ögon,
yppigare former än våra ljuslätta skönheter, samt äro
synnerligt lifliga och lidelsefulla. Vidare äro de ända till
ytterlighet språksamma och det skorrande ljudet i deras tal ökar
det pikanta i hela varelsen. Maten och vinet smakade
dubbelt bättre, när den eller det serverades af en
värdshusflicka från Blekinge, hvilket nogsamt skönjdes af
drickspenningarne. Derför skickade också den tidens
värdshusvärdar hvarje vinter riktiga värfvare till Skåne och Blekinge
att uppsnappa rekryter för instundande sommarsejour, väl
vetande, att en hel sommars vinst mer än en gång flutit
ur en sådan huldinnas blick. Tillbörligt stadda, forslades de
upp till Stockholm med sin friska bondnatur, oförderfvade,
blomstrande och brinnande i ögonen samt med guld och
gröna skogar i fantasien. Uniformsmössan sattes på dem, och
de voro nu värdshusskyltar på tro- och huldhetsed för en
hel sommar, tillgodonjutande för denna sin beredvillighet
endast mat och husrum, men medel till kläder och
oskyldiga nöjen måste de bereda sig genom drickspenningar,
beroende af hvarje kunds eller gästs större eller mindre
frikostighet, hvilken naturligtvis i sin ordning berodde af
värdshusflickans mer eller mindre vackra ansigte och så vidare.
Så blommade de en sommar, kanske två, hvarefter de
försvunno från skådeplatsen, utan att man visste hvart de tagit
vägen. De vackraste äro högst sällan de klokaste, eller
hafva åtminstone svårast för att vara det. De flesta
frestelserna lägrade sig kring det vackraste ansigtet, liksom de
flesta insekterna kring den största sockerbiten. De arma
sköna! Så låta de sig släpas till värdshusdisken, liksom
lammet till offeraltaret. Nog kunde de taga sig något bättre
före än att uppoffra sig för en liten tjock rödnäst herre till
värdshusvärd, som oftast har ordet hut! mera på läpparne
än i vetandet. ’
Förhållandet med värdshusen och deras uppasserskor är
numera icke alldeles detsamma som förr. Sedan konditorierna
tped sina hvitförklade »garsonger» inkräktat på värdshusens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
