Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
kaptenen’.
»Jag anar blodiga skallar!» morrar han, kramande
knölpåken så att det värker i händerna.
Fotstegen närma sig, och rösterna blifva tydligare.
Kaptenen smyger på tå uppför trappan som leder till fjerde
våningen. Han fortsätter derifrån sin väg uppför en ännu
smalare trappa af trä och befinner sig nu på vinden.
Famlande derstädes i mörkret, stöter han på en skorstenspipa,
hvarinvid han upptäcker en stege. Han klifver upp på
stegen och stöter hufvudet mot en jemlucka, placerad mellan
tvänne takstolar. Han skjuter på luckan, hvilken gifver
efter för hans starka armar. Den bitande nordanvinden
susar kring hans öron, och himlens klara stjernor möta hans
ögon. Han tager några steg till och sitter snart på den
försigtigtvis af honom tillslutna jernluckan samt klagar nu
öfver sitt olyckliga öde för skorstenarna, hvilkas hvita
pelarrader från alla håll omgifva honom. Att en sträng
vinternatt sitta på en snöbetäckt takås kan möjligtvis gå an för
en kråka eller skata, men icke för en menniska, hon må
vara huru mycket naturbarn som helst, i synnerhet om
naturbarnet är klädt i nattrock och rökmössa. Kaptenen
andas visserligen något lättare, men han börjar firysa så att
tänderna skallra, och tanken på att den höga ställning i
lifvet, han nu så oförmodadt råkat förskaffa sig, möjligtvis
kunde komma att räcka hela den långa natten, har icke
heller någonting upplifvande och värmande för honom. Han
är förtviflad öfver att han glömde taga på sig sin sköna
tulubb, hvilken han nu i föreställningen ser obehöfligt hänga
öfver en polisbetjents magra arm. Han tänker med rörelse
på landsbygdens lugn och förbannar sin kärlek för
stockholms-lifvet. Han svär och bedyrar, vid himmelens alla stjernor,
i hvilkas grannskap han nu tycker sig vara, att hädanefter
icke befatta sig med annat än potatisodling och körsel med
oxar, sedan han likväl först hackat hjernan ur skallen på
honom, för hvars skull han nu nödgats göra intrång på
sotarens, plåtslagarens och kråkornas område. Han skulle
vilja bortgifva alla sina sedlar och allt sitt guld, som han
har i morgonrocken, för en brandstege, eller ett tåg, eller,
i värsta fall, för en flaska bränvin, hvarmed han kunde
muta sina skälfvande läppar. Han fördjupar sig nu i en
teoretisk undersökning af takrännornas konstruktion,
beräknande, huruvida de kunna nedpraktisera till jorden annat
än regnvatten, men finner intet tillfredsställande resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
