Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRi-OFiTiNosDAeKsr.
425
fag mådde illa ... låtom oss ga ut till de andra ... men
tyst... tyst, för Guds skull!»
»Hvem var det du talte med?» frågade Sebastian, som,
i det han skulle ga ut, mötte drängen i förstugan; »jag
tyckte rösten var så bekant.»
»Rösten bekant?» stammade drängen, skälfvande i alla
leder; »det var... det var ...»
»Hvem?»
»Vålnaden!»
»Vålnaden?... Hvad för en vålnad?» ropade Sebastian
med en stämma som tillkännagaf, att äfven han blifvit fattad
af den förskräckelse som gripit drängen.
»Smeden som dränkte sig i höstas ... när det lider mot
midnatten, så går han alltid omkring och spökar ... och jag
som talte med honom I... Gud nåde mig, fattig syndig
menniska!»
»Din stackare! ... Hvart tog han vägen?»
»Der ... der ... se ... se ... nej, nu är han borta ...
han sjönk ner i jorden ... en eldröd gaffel hade han i handen,
och en stor hästsvans släpade efter honom ... Ve mig,
olycklige, som tilltalte och hotade honom 1... Det är ute med
mig!»
»Ja, vore det också djefvulen sjelf, sa skall jag se
hvit-ögat på honom!» utropade Sebastian, som blygdes öfver
sin nyss visade fruktan och nu störtade fram öfver gården
åt det hall, drängens darrande hand utpekat.
Han vadade genom snödrifvor, utan att rätt veta hvart
det bar för honom. De på snön rörliga skuggorna af
träden, som svigtade för nordanvinden, förvillade honom, och
något menniskospår upptäckte han icke. Slutligen öppnade
sig utsigten för hans ögon, och han befann sig på ett berg,
som nästan lodrätt stupade ner i viken. Det hade nu
upphört att snöa, och manen göt sin fulla strålbägare öfver
den hvita jorden. Men i samma mån luften blef klarare,
tilltog kölden, sà att det brände som eld på nattvandrarens
kinder.
Sebastian kastade en forskande blick öfver viken, hvars
vågor slumrade under ett täcke af alnstjock, snöbetäckt is.
Det hade nu blifvit så klart, att han kunde urskilja
föremålen på vikens andra strand, och han såg, hur månen
glittrade mot fönsterrutorna på de der liggande boningshusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
