Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 28
föklofhingsdågkir.
Sà hade han stått några sekunder, dà han tyckte att
det gnistrade för hans ögon. Han öppnade dem och sàg
nu tydligt, att gnistorna flögo kring gestalten inom
vilddjursringen, och innan han hunnit eftersinna betydelsen af detta
fenomen, blef han varse det flämtande skenet af en fackla,
som i glödande, gnistrande ringar flög midt ibland rofdjuren.
Nu förändrade sig scenen pà isen. Vargarne flydde àt alla
sidor för den brinnande trollkretsen, vrålande af raseri öfver
att hafva gått miste om sitt rof, och gestalten jagade efter
dem under skallande hånskratt och svängde facklan omkring
sig, sà att han mer liknade en kolonn af lågor och gnistor
än en varelse af kött och blod.
En fasa, men af annat och ännu förfärligare slag,
bemäktigade sig àskàdaren pà Sjöbérgs strand. Var det väl
en menniska han sett dernere pà isen, besegrande de glupska
rofdjurens talrika flock? Eller var det en ande ur afgrunden,
som rasade ut sin eldhämd öfver vilddjuren pà jorden,
sedan han för en stund tröttnat vid de fördömdas marter
under jorden?
»Är det dà en sanning,» mumlade Sebastian doft för
sig sjelf, »att de döda icke finna ro i sina grafvar, när de
onda gerningar, de lemnat efter sig pà jorden, krypa fram
ur mörkrets och midnattens sköte för att rycka i
svepningarna och draga fram liken ur deras kistor till nya
stämplingar mot de lefvandes frid?»
Och Sebastian föll pà knä, sträckande sina armar mot
stjernehimmelen. Han bad till stjernornas skapare och herre
för sin olycklige faders själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
