Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
discipeln.
447
»Nej, nej I... Allt gick för fan i väld ... men hvarför
påminte du mig intel»
Stenfjäll sjönk ned pà en stol. Han hade litat pà att
fà pengarne af Stenberg och i denna förtröstan deltagit i
kamraternas glada pokulationer. Pendylen öfver källardisken
slog i detsamma tolf. Stenfjälls ångest ökades med hvarje
sekund. Discipeln vid bordet sàg ej sin informators lidande,
ty de lustiga bröderna begagnade dennes frånvaro för att
tvinga i den unga friherren det ena spetsglaset efter det
andra. Nu närmade sig en af kyparne Stenfjäll med den
underrättelsen, att tvenne karlar, som ville tala med honom,
stodo väntande i förstugan.
»Nu nalkas gnistan *svafveltràden,» hviskade Stenberg
till v. Döhlen; »rätt som, det är springer minan.»
Von Döhlen log och sneglade åt sidan på Stenfjäll.
Moje, som nu äfven fick ögonen pà sin bleke vän, skyndade
till honom.
»Jag fàr inte pengar af Stenberg,» suckade Stenfjäll;
»klockan är tolf, och de stà redan och lura på mig derute
i förstugan!»
Moje, hvars ansigte genast förlorade sitt glada uttryck,
rusade fram mot Stenberg och talade allvarsamt med honom,
men denne beskärmade sig blott och kunde ingenting göra.
Moje gick förargad ifrån Stenberg och sprang ut i förstugan
med ett fullt glas i hvardera handen. Efter en lång stund
återkom han med tomma glas och ett dystert ansigte. Han
hade förgäfves anlitat hela sin vältalighet, hvars alla
skimrande vågor brutit sig emot bysättningslagens diamanthårda
klippa. Förargelsen hade gjort honom nykter igen, men
han hade ingenting annat än tröstande ord för sin olycklige
vän, hvilken han af själ och hjerta var tillgifven.
Bäst nu Stenfjäll under stum förtviflan stirrade framför
sig, blef han varse v. Döhlen, som gick tvärs öfver
sals-golfvet och gjorde min af att lemna sällskapet. Stenfjäll
sprang upp och hejdade honom.
»Von Döhlen!» stammade Stenfjäll, som under
dricks-kalaset druckit brorskål med den artige proponerande
kammarjunkaren; »bror hade ju tusen riksdaler att lemna mig?»
»Ja, visst hade jag det.»
»Om jag nu begärde trehundra riksdaler, skulle bror nu
kunna lemna mig dem mot revers?... bara på åtta dagar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
