Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröllopsdagen. 169
»Man berättar ute i staden, att den beryktade
stor-tjufven Ros, han som för längese’n var betjent hos dig och
som för en mänad sedan arresterades, i natt àriyo praktiserat
sig ur rädstuhäktet och kommit pà fri fot.»
»Hà, berättar man det?»
»Man berättar ännu mera, min bästa baroni... Man
berättar, att Ros har mäktiga gynnare, som hjelpt honom
ur fållan ... man är till och med sà oförskämd att
misstänka dig för delaktighet i hans rymning, ty man vet, att
du nägra gånger besökt honom i fängelset och talat med
honom, och du känner ju redan förut de många ryktena
derom, att det är du som hållit honom undangömd hela
den långa tiden han varit på fri fot, samt att det är du
som skickat de der besynnerliga penningremissorna till
polisen.»
»Visst har jag hört de der enfaldiga historierna, som
likväl redan vederlagt sig sjelfva,» svarade baronen, hvilken
nu i sin ordning blef orolig.
»Det var emellertid ganska oförsigtigt att ställa dig i
beröring med en sådan figur, ty hvad är naturligare, än att
man i anledning deraf tror, både att du fordom stått i något
förtroligare förhållande till honom och att du nu ryckt honom
ur lagens hand.»
»Jag vill minnas,» yttrade nu baronen, höjande rösten
och riktande blicken på väggen midt emot, »att det var
genom din försorg som Ros sista gången häktades.»
»Ja, visst var det så,» svarade Levander, något
förundrad.
»Och du tror, att det är han som i natt mördat den
olycklige Palm?» fortfor baronen med samma höga röst.
»Ja, jag tror det... men jag begriper inte, hvarför
du nu talar så högt, när du nyss knappast vågade hviska
fram orden,» tillade Levander, skådande sig omkring i
rummet.
»Ja, du har rätt,» yttrade Svärdfålt, »det är, min själ,
inte saker att skrika ut för verlden.»
»Hör du, Svärdfält,» sade Levander, i det han lade sin
arm på baronens ena skuldra, »jag skådar förunderliga ting
i djupet af din själ. .. men låtom oss icke, på samma gång
vi bedraga verlden, äfven bedraga hvarandra, ty då äro vi
båda ohjelpligen förlorade .. . Tig!... Inte ett ord mera! ...
Från denna stund äro vi hvarandra qvitt... men ve dig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
