Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bböll0p8dagkn.
496
Hon syntes i detta ögonblick sà öfverjordiskt skön, att
baronen med den största häpnad frågade sig sjelf, om det var
samma qvinna, med hvars färglösa väsen han förut lekt och
àt hvars enfald han inom sig sjelf, sà väl som inför sina
medbrottsliga, sà många gånger skrattat. Den vildaste passion
genomglödgade i denna stund hela hans själ, och sjelfva, det
rika materiella mål, han ansåg sig hafva vunnit genom
vigselceremonien, trädde i bakgrunden för den rika njutning,
han trodde sig kunna vinna i hennes armar. Darrande,
utan att ens känna blygsel deröfver, trädde han henne ett
steg närmare och utsträckte sina armar mot henne.
»SofiI Min brud! Min maka!» ropade han; »bringa mig
ej i förtviflan!... Jag ... jag.. .»
»Fly! fly 1... Nalkas mig ej!... Jag är ej qvinna mera
... icke menniska mera ... bort! bort!___»
Baronen föll pà sina knän och fattade uti hennes
klädning. Den sanna kärleken, när den ber om belöning, den
vilda passionen, när den tigger om tillfredsställelse, föra
samma språk och ligga på samma knä. Det är i sådana
ögonblick man lättast tager vilse om himmelen och afgrunden.
»Kom! kom!» stammade han, med den tygellösa
passionens feberglödande blickar; »min älskade! Min brud! Min
maka! Kom! ... Blif hvad du är! Blif min!... Må jord och
himmel remna! Blif endast min!... Förkrossa mig, döda
mig! Men blif min!... min! ...»
Dervid slog han sina armar om hennes lif, drog henne
ner till sitt bröst och öfverhöljde hennes ansigte med sin
brännande andedrägt. Hvad han kort förut hånande skrymtat,
blef nu för honom en verklighet, men fasansfull, förtärande.
Det var som hade sjelfva afgrunden hämnats pà honom för
det han gäckat himmelen.
»Barmhertighet! Försköning!» qved bruden,
öfverväldigad, maktlös och liksom magnetiskt fjettrad vid den
vulka-niske mannen; »försköning!... Nåd!... Nåd!»
Baronen uppreste sig derunder långsamt och förde henne
småningom ifrån väggen. Men qvinnans själ, som för några
sekunder inslumrat, återvaknade och dermed äfven den kraft,
för hvars besegrande den fysiska styrkan icke eger några
muskler och senor.
»Gud!» skrek hon till, slet sig lös "Och störtade till det
ena fönstret, hvars gardin icke hade blifvit nedfäld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
