Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omfamningar.
547
Ros närmade sig honom, och, i det han höll en af
penningbundtarna nära hans ögon, sade han gäckande:
»Splitter nya sedlar, min gubbe! ... Tack för hvad du
samlat ät mig... du blir pä sätt och vis min välgörare...
du kunde väl aldrig föreställa dig, att du skulle bli någons
välgörare här i tiden.»
Levanders ansigte förvred sig, och hans blånade läppar
framhviskade orden:
»Nå ... nåd ... nåd!»
»Ber du mig om nåd?» hånade Ros, lutande sig öfver
honom.
»Gud ... nåd ... Gud!» rörde sig den döendes mun.
Ros bedrog sig. Levander såg ej mer sin mördare.
Han såg sin domare — den evige domaren öfver himlar
och jord, lefvande och döda.
Trettionde kapitlet.
Omfamningar.
Ljusen, som hela natten brunnit i baron Svärdfälts
sängkammare, brunno ännu, fastän februarimorgonens sol
tittade in i rummet och belyste med sitt röda sken
baronens ansigte, som, hvilande i dennes begge händer, var vändt
mot det höga fönstret med dess purpurröda, i tunga veck
fallande gardiner.
Dörren öppnades, och baronens kamrat vid regementet,
ryttmästaren Stålarm, inträdde. Baronen vände långsamt
sitt ansigte åt dörren, men återgaf det sedan samma
riktning som förut. Stålarm gick tigande fram till sängen, som
röjde att ingen denna natt slumrat i dess sköte. Han böjde
sig firam deröfver och fattade de begge pistolerna, som
hängde på väggen öfver sängen på hvar sin sida 9m
baronens guldklocka. 3 Han öppnade fangpannorna och blåste i
piporna. Derefter tog han, med en ryckning på axlarne,
ett kruthorn af konstigt arbetadt silfver, som likaledes haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
