Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
ttjgn eftär stoemetf.
lade sig framstupa med nosen mot gallret, synbart lydigt
som en hund.
Knappast ett andetag en gäng hördes från den väntande
publiken, men allas blickar mätte det allt mer minskade
afståndet mellan djurtämjarens hand och lejonets hufvud.
Den förre drog nu en handske af sämskskinn pä sin högra
hand och stack slutligen in den genom gallret samt började
smeka skogarnes konung, hvilken fortfarande låg stilla, med
ögonen fästa på djurtämjarens alla rörelser.
En stark salfva af handklappningar belönade detta prof
på menniskans herravälde öfver djuren, problematiskt efter
syndafallet.
Den befriade eleven var den ende som med ängsliga
blickar följde det sceniska uppträdet.
»Lejonet viftar inte på svansen,» hviskade han till Olof.
Uppmuntrad af det stormande bifallet, föll nu monsieur
Bredonnier på sitt ena knä tätt invid buren och närmade
småningom sin högra hand till lejonets mun samt trädde
slutligen in den ända till handlofven i det halföppnade
gapet, under det han tog af sig den plymagerade
sammetstocken med den venstra och, svängande den öfver
sitt hufvud, komplimenterade på detta sätt den respektive
publiken.
Gossen i sidenjackan gömde sitt bleknande ansigte vid
Olofs bröst, men publiken stampade och skrek af
förtjusning.
Då öfverröstades bifallsropen af ett anskri af smärta
och fasa, och man såg djurtämjaren kasta sig baklänges ifrån
buren ner på marken, upplyftande en arm, som, i stället
för en handskbeklädd hand, nu visade åskådarne en blödande
stump. Denna blodiga syn förlamade på en gång de nyss
så lifliga tungorna och fötterna.
Det fanns dock en, hvars tunga och fötter icke
förlamades. Det var hamnbusen Olof Sohlberg. Nu först
började han stampa, klappa och jubla af alla krafter.
»Det var rätt åt dig, din mördare I» ropade han med
full hals; »men det var synd på handen.»
Några få rusade öfver afplankningen till den qvidande
djurtämjarens bistånd; men de öfriga skyndade under hemskt
sorl ur skjulet. Bland de senare voro Olof och hans lilla
fosterson, den han lyfte upp från marken och kysste, under
utrop:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
