Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SI.UTKT.
585
Pà en grönmålad soffa nära invid stranden satt en ung
man, stödjande högra armen mot soffans ena gafvel och
derunder hvilande hufvudet mot samma arm. Amanda närmade
sig sakta den sittande.
Det frasande ljudet af hennes sidenklädning väckte
grubblaren ur hans dvala, och den unge mannen uppsteg
från soffan, helsande den ankommande med en djup bugning.
»God morgon, hen- häradshöfding 1» sade Amanda;
»sällskapet är redan församladt i stora bersån, och man
saknar er.»
»Ack! Jag har redan fått bud derom och jag skyndar
att af bedja min försummelse,» svarade Anker, ty det var
ingen annan än han; »men jag förmådde inte slita mig ifrån
denna sköna strand... Jag såg, hur den ena lilla vågen
efter den andra, efter sin farliga färd bland klipporna derute,
slutligen hamnade bland strandens mjuka gräs och hur de
sedan, upplösta i tusentals perlor, skimrade mot solen bland
grässträn och blommor... Jag igenkände i dessa vågor våra
vänners öden ... deras förra oroliga bana ... deras nuvarande
lycka och frid.»
»Och när ni fröjdat er åt deras lycka i den upphunna
hamnen, återstod det kanske ändå något annat, som fängslade
er vid denna strand?» frågade Amanda med en lätt darrning
på rösten.
»Ja, min fröken, det återstod verkligen något annat...
Jag sökte efter någon våg, som kunde bära min bild, men
jag har sökt förgäfves... Säkert vaggar han ännu derute
på djupet och har långt qvar ännu, innan han hunnit
hit... kanske skall han dessförinnan kastas mot klipporna
och förgås.»
»Hvarför denna sorgsna föreställning?» yttrade Amanda
rodnande; »hvem vet sä noga, om inte den våg, ni sökte,
redan hunnit stranden, innan ni ännu börjat edra
forskningar?»
»Ack nej, det har den inte!» svarade-Anker, skådande
ut åt vattnet; »glädjen, i stället för sorgen, skulle då
beherska min själ.»
»Men,» frågade Amanda leende, »upptäckte ni ingen
vàg med mina anletsdrag?... Jag är ju också en af edra
vänner!»
Anker vände nu mot Amanda sina blickar, hvaruti på
en gång glädje och sorg kämpade med hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
