Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•586
slutet.
»Jo, jag såg äfven er bild,» svarade han slutligen;
»men den flydde till en annan strand än den, på hvilken
jag stod och ...»
»Gick då tvärtemot vinden?» inföll Amanda med
okonstlad naiveté.
»Ja, det var en strömhvirfvel i mitt olycksaliga öde
som ändrade dess bana, i trots af den vänliga vinden...
Men förlåt mig! ... Vågornas sorl hafva förvirrat mitt
hufvud... jag vet knappast hvad jag säger eller gör...
Befaller fröken att vi begifva oss härifrån till sällskapet?»
»Ännu inte, herr häradshöfding!... Ni är ond på mig,
jag vet det, men jag vill äfven veta orsaken dertill.»
»Jag ond på fröken?»
»Ja, hvarför undvek ni mig i går hela aftonen?»
»Om jag det gjorde, så skedde det visst inte af brist
på uppmärksamhet eller artighet... jag fruktade ...» .
»Hvad fruktade ni?»
»Att med min närvaro störa den trollkrets, ni dragit
omkring grefven.»
»Det var ett hårdt ord, min herre!... Hur kunde ni
få en så ovärdig tanke om mig?» frågade Amanda med
stränghet både i ordet och blicken.
»Hvarför skulle denna tanke vara så ovärdig?... Grefven ,
är en man af rang och inflytande... han är derjemte en
redbar karakter och af ett intagande väsen ... han är i alla
afseenden värdig er.»
»Detta medgifver äfven jag; men skulle en flicka
uppdraga trollkretsar kring hvarje man af grefvens egenskaper
och som i mer eller mindre mån behagade henne, så finge
hon mycket att göra... detta mitt yttrande bör ju lända
ert kön till ära,» tillade hon med ett nytt leende.
»Jag tyckte mig likväl finna ...»
»Att jag kring grefven bildade en sådan trollkrets, som
ni behagade nämna?... Ack, ni har mycket misstagit er
om mig... Jag högaktar grefven, och så länge hans
uppmärksamhet mot min person icke sträckte sig längre än till
vanliga artighetsbetygelser, ansåg jag mig inte böra bemöta
honom med sårande köld.»
»Store Gud! Skulle jag då hafva misstagit mig!»
utropade Anker med hänryckning.
»Ja, min herre,» svarade Amanda; »och ni borde
derför vid mina fötter bedja om förlåtelse för den sömnlösa
natt, ert uppförande tillskyndat mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
