Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holmgren, Frithiof, Uppsalapojkar på 1890-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
höra hans rytande, och vi förstodo alltför väl att han
med sin klassiska bildning ej trivdes med eller förstod
sig på dem som med berått mod ämnade gå ut i livet
utan att ens ha läst latin. Hans undervisning torde dock
för många ha varit av stor och grundläggande betydelse
för senare språkstudier. Jag är förresten nog naiv att
tro pojken just i denna ålder vara bäst lämpad för
språkstudier. På 90-talet tycks man också mer eller mindre
medvetet ha tagit hänsyn därtill, ty då slutade man att
skriva tyska i sista klassen före gymnasium, och jag tror
ej att en dåtida student redde sig sämre än en nutida
med tyskan, snarare bättre.
I läroverket florerade föreningslivet redan från första
klass. Jag erinrar mig idrottsföreningen Gripen av
synnerligen kort varaktighet samt »Skaldeföreningen», den
senare ytterst hemlig och bestående av tre medlemmar,
varav en var nuvarande advokaten Allan Almkvist och en
invaldes mest för sin vackra handstil. Vi stördes
avsevärt vid våra sammanträden hos Almkvist av hans
broder, vildbasaren Sune, numera »bandydoktorn»,
liksom vi även sedermera svårligen begabbades när
hemligheten kom ut. Våra litterära alster torde aldrig
komma att återfinnas i något bibliotek.
Bland övriga sköna konster, som fri- eller ofrivilligt
bedrevos vid skolan, märktes teckning för
»exercitie-mästaren» Holmgren och musik för den på ytan stränge
men hjärtegode Clemens Leberecht Siegbahn. För den
förre var författaren en källa till bedrövelse. Han ansåg
det vara »en skam att heta H—n när man ritar så illa».
En om ock klen tröst fanns ju i att vi ej voro släkt.
Siegbahn däremot var idel välvilja, bl. a. resulterande i
tillåtelse att sitta på läktaren i bönsalen som försångare,
ett privilegium som ej kunde skattas nog högt och som
gav lugna stunder för läxläsning m. m. Som organist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
