Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Törner, Cl., Några minnen av Carl Fredrik Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
När man först lärde känna Carl Fredrik Lundin,
kunde man nog tycka, att han var en smula torr och
allt för precis. Om någon t. ex. sökte honom på hans
arbetstid, då han var sysselsatt med författarskap eller
meditation, hände det att man möttes med ett: »iDet går
ej nu, ty jag är inne i en tankegång.» För studenten,
som ofta alltför lätt låter sig lockas från sina »tankar»,
tycktes det där lite ofattbart. Därtill kom, att Carl
Fredrik hade en utpräglat kritisk läggning, som ibland
dämpade ned det ungdomliga övermodet. Allt ville han
först noga pröva och kritiskt granska. Men det förstod
inte alltid nykomlingen.
Men hade man den förmånen att se honom ofta och
verkligen lära känna honom, stannade man snart i djup
beundran och tacksamhet över att ha fått möta en
sådan helgjuten, kristen personlighet. Han var en
pliktmänniska, som gick sin väg rakt fram oberoende av
klander eller erkännade. Någon smidig eftergivenhet
fanns icke hos honom. Avgörande var icke, om han
tyckte om eller icke tyckte om ett arbete i församlingen
eller i föreningen. Frågan gällde, om det var hans plikt
eller icke att deltaga däri. Så var det t. ex. med den
yttre missionen. Han sade sig själv ha svårt att få något
riktigt intresse för denna vår kyrkas gärning. Men så
snart det stod honom klart, att det var hans plikt såsom
kristen att efterkomma Jesu befallning att göra alla folk
till hans lärjungar, så fanns ingen tvekan längre.
Jag vet icke om L. i likhet med sin frände Waldemar
Rudin hade en bok, där han på särskilda veckodagar
antecknade: »förbön för N. N.», men jag har anledning
att tro detta. Ty jag hörde honom en gång säga: »Nu
kan jag icke för närvarande åtaga mig att bedja för
någon mer, ty jag tror mig icke orka med fler, än jag
redan har.» Aldrig gav Carl Fredrik ett förhastat löfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
