Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Hofsten, Nils, En student från sekelskiftet. Världsåskådningsdrömmar och naturvetenskapliga studier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
mänhet satt; dessa ämnen studerade jag först åren 1901
—1902 och 1902—1903.
Botanikstudierna kändes delvis rätt betungande på
grund av mängden av minneskunskap. Oscar Juel,
som snart blev professor, ledde en av de elementära
kurserna men var nog bättre ägnad att undervisa på
ett mera framskridet stadium och handleda
vetenskapliga undersökningar. Han hade en skarp intelligens och
var en alltigenom förfinad personlighet, som helt gick
upp i vetenskaplig forskning och i musik. Han hade ett
nästan asiatiskt utseende, som gjorde ett starkt intryck:
ett gulblekt ansikte, blåsvart hår, hängande mustascher,
en tung, oändligt melankolisk blick. Jag tror att man
hade en obestämd känsla, som man, om man hade läst
Obstfelder, skulle ha uttryckt genom att säga att han
hade »kommet paa en feil Klode». Det är nog litet
överdrivet, ty ban var en framgångsrik vetenskapsman,
men hans svårmodiga leende tydde på att han stundom
kunde lia denna känsla själv.
Mycket i botaniken var stimulerande, och dit hörde
professor F. R. K j e 11 m a n s, Vegafararens,
undervisning. Hans föreläsningar över svenska träd och buskar
och deras arkitektonik samt över växternas
övervintring minns jag som högst intresseväckande. Hans
vippfattning var originell, självständig och övertygande, hans
framställning livlig och saftig. Från den lille fyrkantige
mannens röda ansikte, blossande av iver att meddela och
klargöra, utstrålade något av den eld som ger forskaren
mod att tro på sin uppgift och offra sig för sin gärning.
Forskningens heliga eld brann också med klar låga
hos Rutger Sernander, vid denna tid en ung
docent, nu sedan flera år emeritus, böjd men ännu med
en okuvlig vitalitet och så lik sig som en människa kan
vara efter mer än trettiofem arbetsfyllda år och några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
