- Project Runeberg -  Bland professorer och studenter : Uppsalaminnen berättade av gamla studenter och andra /
238

(1938) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloo, Adolf, Tre tentamina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

Hur blevo den energiske mannens andetag så lugna
och regelbundna där på soffan? Var det min enformiga
redogörare-ton, som verkade sövande? Jag fortsatte
emellertid — kanske ordrikare nu, än nöden det krävde.
Till sist måste jag ju sluta. Det blev skrämmande tyst,
och jag sitter ängslig för upplösningen. Onödigt.
Professorn rör på sig en smula, sträcker ut handen och
frågorna komma, nästan lika bestämda som nyss. Vi äro
räddade.

»Men nu kan kandidaten också redogöra för
Johannes Apokalyptikern-hypotesen.»

Jag hajar till, men söker låtsas om intet. Så
begynner jag min ramsa på nytt. Då minns professorn och
kastar sig över på annat ämne.

»Det är riktigt otäckt kvavt», säger han om en stund.
»Skulle vi inte ta oss ett bad för att friska upp vår
tillvaro? Sjön ha vi härnere. Kandidaten har ju cykel.
Jag har också en gammal skrallig en. Vi ger oss iväg.»

En åkerväg ledde ner till sjön. Två eller tre grindar
borde öppnas, det såg jag. Artigt och skyndsamt till
verket alltså, så att professorn funne vägen klar och ej
behövde stiga av. Jag öppnar redan den andra grinden.
Professorn är just vid den första. Hade jag ställt denna
så löst öppen, eller var det ett av dessa vindkast, som
i en tryckande luft förebåda åskvädret? Alltnog,
grinden slår igen, träffar professorns »skralldon» och
förpassar både cykel och ryttare till diket. Jag ilar
tillhaka.

»Bry sig inte om mig, kandidaten, nu är jag ju uppe
igen med alla lemmar i behåll. Och velocipeden går det
heller ingen nöd på.»

Så badade vi då, och det var verkligen skönt. Efter
återkomsten till professorns rum —• ty så länge dröjde
det i alla fall — fortsatte förhöret och utan missöden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:52:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blandpro/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free