Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malm, Einar, I markerna runt Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
hända, men dragen i rätt riktning — mot det bästa av
utvärdshus. Ingen gräddvit Granebergsspårvagn, ingen
buss, ingen idiotiskt farttjusad bilkavalkad — det sjöng
litet i telefontrådarna, fast inte så kontinentlockande
som i april, och man gick på sin höjd om ett och annat
stillsamt travande par, damen vanligen iförd högskaftade
kängor och kappa, kavaljeren randiga benkläder och
stärkkrage. Sportkostymer — sällan! Men ett jakthorn
truttade inåt skogen på höger hand — och där fanns
kanske vadmalen och smorläderskängorna! Liksom
tävlingsdagen två år tidigare återvände jag samma väg
hem ... en blyg (och rätt pank) recentior, som bodde hos
sin moster Hoppenrath och inte tordes äta middag ute.
Överhuvud voro mina första strövtåg föga
anmärkningsvärda, vilket nog i hög grad kom sig av att de
vanligen skedde i förädlande kvinnligt sällskap, som gjorde
riktningen tämligen likgiltig. Och innan villa- och
småstugebebyggelsen börjat äta upp markerna närmast
stadsgränsen, behövde man inte gå så långt för att trivas.
Gärna tog man vägen över åsarna mot Gamla Uppsala.
I den syrliga höstluften var det lätt att vandra mellan
enbuskar och ljung, och solblåsten doftade plöjd mylla
och tröskad säd. Man skred som på en uråldrig
kungsväg genom och ovan landets kärnbygd och dröjde
vörd-samligen i tingsdalen nedanför Tunåsen för att kanske
med ett rop pröva det historiska ekot. Men med det s. k.
mjödet på Odinsborg var man åter i den märglösa
nutiden, fast då ännu inte all stämning jagats på flykten
genom massan av beskäftiga turistarrangemang. Också
vintertid var åsvägen lockande, både på skidor och till
fots. En vårvinterdag fick jag vid Svartbäckstullen följe
med en väldig S:t Bernhardshane, som inställsamt
svansviftande travade bakefter. Knappt hade vi kommit utom
hörhåll för 1’olk, förrän en stark stöt kastade mig om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
