Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång vågar bli lycklig vid en hederlig mans hjärta!
— Det är för mycket! – – för mycket! — Oh! —»
Det var också för mycket för den beklagansvärda. Kindernas röda fläckar försvunno. En blodström färgade de bleka läpparna. Den höga, smärta gestalten vacklade och när Jäger utur trädgården bar den sanslösa flickan, kände han huru hon allt mer och mer stelnade i hans armar.
*
Följande dag satt Jäger i en kammare i ett hus vid en avlägsen gata å Södermalm. Omkring honom på golvet sprang en tvåårig gosse, vacker som en kerub, livlig som en springkälla.
Jäger lockade gossen till sig och satte honom på sitt knä.
»Se på mig, Adolf lilla!» bad han gossen.
Gossen spände upp sina stora ögon och ryckte på samma gång Jäger i håret, hårdhänt nog för att vara så liten.
»Pannan och näsan», sade Jäger för sig själv, »vad de likna honom, skolkamraten, ungdomsvännen — den lättsinnige — och den olycklige! — — Munnen och hakan, de tillhöra henne — ängeln däruppe! — Men varifrån har jag dina ögon — dessa talande, djärva ögon? — Ha! det är hans, järnbärarens! — jag känner nog igen dem! — — Så omfamnar jag då dig, mitt barn, mina trenne dyrbaraste minnen! — Vi skola aldrig skiljas från varann!»
Barnet smålog emot honom.
Jäger kände sitt bröst fyllas av outsägligt ljuva känslor.
Det kunde ej vara annorlunda, ty änglars leende sammansmälte i barnets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
