- Project Runeberg -  Järnbäraren och andra berättelser (1914) /
110

(1914) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vålnaden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men knappt hade han tagit sig en klunk, förrän han, sprutande ut alltsammans och kastande glaset ifrån sig, utropade under de förfärligaste grimaser:

»Människa, du vill lura i mig bittervatten! Kvinna, vad mente du med det? Människa, varför ville du ha i mig bittervatten och det just nu, just nu!»

»Det är sodavatten», skyndade den välmenande Anna att upplysa, »sodavatten, älskade Grundström, sådant som herrskapet bjuder på, när det är kalas... Det är det gentilaste man kan dricka, men du är kanske inte van vid kolsyran.»

»Var det kol!» ropade Grundström grinande. »Tror du, fast jag är smed, att jag äter kol för det?... Det var gement, Anna, det var nedrigt!... Men så är det, alla kvinnor äro bedrägliga och falska, de må ha ett eller två ögon.»

»Ett», upprepade Anna bleknande, »ett, sade du! ... Det går för långt, det är för mycket!»

»Tvärtom, det är för litet», svarade den grymme. »Nej, vi passa inte för varandra, vi kunna omöjligen vara mellan fyra ögon tillsammans. Men som du ska hänga efter och förfölja mig så länge jag lever, så återstår mig ingenting annat än att söka döden, och det är så gott att göra det nu, medan vattnet är som varmast... farväl, farväl!»

Uttalande dessa ord, rusade Grundström, med händerna över huvudet ner till stranden och i sjön, så att vattnet steg honom till knäna.

»Grundström, vad gör du!» ropade Anna, som skyndat efter honom till stranden; »Gud tröste mig! När han fått för mycket i huvudet, vet han aldrig vad han gör ... Grundström! O, Grundström! Kom tillbaka, eller dör jag med dig!»

»Låt bli det, Anna!» svarade denne. »Låt mig dö ensam och förbittra inte mina sista stunder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:53:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanjarn/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free