- Project Runeberg -  Järnbäraren och andra berättelser (1914) /
120

(1914) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten krinolinhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krinolinen kostat lika mycket som ett helt lärftsstycke
på sextio alnar, befallde sin hustru att genast avtaga
den, och när hon vägrade det, försökte han göra det
själv. Men med en norrländskas hela kraft försvarade
hustrun den franska modejournalen och hela sitt
köns älsklingsplagg. Följden av ordväxlingen och
striden blev, att hustrun rusade på dörren, förklarande
att hon skulle gå i sjön från alltsammans, utom
från krinolinen, den hon, efter vad vi sett, också hade
på sig när hon hoppade i vattnet. Detta var orsaken
till katastrofen, och man vet hur litet ofta behöves för
att åstadkomma en sådan.

Nu låg den arme mannen på sina lärftsstycken,
förbannande Stockholm med dess kvinnor och dårskaper,
förbannande sig själv som, i stället för att söka
rädda sin maka, hade, betagen av ångest och fasa,
sprungit sin väg. Hans tillstånd kan svårligen
beskrivas, men säkerligen fattas av en var, i synnerhet
av den som har hustru, det må nu vara med eller utan
krinolin.

Så hade han legat en stund, än konvulsiviskt
snyftande och än stirrande upp på stearinljuset, som från
bordet mitt emot kastade sitt matta sken över så mycket
linne och så mycken sorg, då han hastigt spratt
till, reste sig upp och vände lyssnande sitt ansikte mot
dörren. Han hade hört steg och röster från personer,
som kommit uppför trappan och nu tycktes vara i
farstun.

Dörren slogs upp — och in i rummet flög hans
hustru livslevande, fast drypande av vatten som en
svabb.

»Kalle, kära Kalle!» ropade hon, kastande sig i sin
mans armar.

»Himlen vare lovad!» jublade mannen, »du lever
då! Du är då inte död! Hu, vad du är våt! Men,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:53:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanjarn/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free