Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bara några ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke anande att varje steg var ett slag på hustruns
lidande hjärna.
»Nej, det här är för odrägligt!» fortfor han; »nå,
äntligen frukosten, efter sju sorger och åtta
bedrövelser.»
Han satte sig vid frukostbordet. Frun och barnen
togo plats därvid. Hustrun såg mannen lägga för sig
en bit av den där älsklingsrätten, och hon hoppades på
en klarare panna och ett mildare ord. Men i stället
sköt han tallriken ifrån sig.
»Vad är det nu?» frågade hon.
»Du har väl själv lagat till det här kan jag känna?»
sporde han.
»Men vad fattas? Vad är det för fel?»
»Åh, just ingenting ... Vad som helst är gott nog
åt mig.»
»Jakob!»
En rörande sorgsenhet blandade sig med förebråelsen
i hennes röst och när hon nämnde hans namn, runno
tårarna utför hennes kinder. Herrn tyckte ej om
tårar; de besvärade honom alltid, i synnerhet när han
var vid dåligt humör. Han uppsteg därför, tog hatten
och lämnade rummet.
Men ju längre fram på förmiddagen, desto mindre
nöjd blev han med sig själv. Morgonens tilldragelse
framstod allt bjärtare för honom och gjorde honom
orolig. Han sökte likväl urskulda sig, det förstås.
»Marie är för sjåpig, för ömtålig och misstyder
alltid mina ord. Skall man då i sitt eget hus väga sina
ord med guldvikt! Det är som skulle man räkna
diamanter eller gå på ägg.»
Han kunde dock icke neka för att hans ord ofta
varit orsaken till de moln, som stundom drogo över
hemmets himmel. Ju lugnare hans själ, ju klarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
