Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja — det ges ting, som liksom drömmar gå
Förbi oss, med sin verklighet ändå;
Det här var nog att Kaleds mun försegla
Och dödens blekhet på hans panna spegla.
Han såg på Ezzelin tills Lara snedt
Passerat riddaren förbi och lett,
Men vid det leendet hans käckhet flydde
Som visste han för väl hvad det betydde,
Ty hans erinring läste utan tolk
Hvad icke synligt vardt för annat folk.
När han och Lara gått se’n, blef det plötsligt
I salen liksom lättare, men ödsligt:
På Lara man till den grad fäst sin blick
Och följt så lifligt hvad som föregick,
Att, när hans mörka skugga porten hunnit
Och i den höjda facklans sken försvunnit,
Det kändes som om bröstet lättadt vardt
Och som man vaknat från en dröm, en svart.
Som ljuger, vet man, fast ändå man rädes,
Ty hvad som ondt är kommer qvickt tillstädes.
De begge gått, men Ezzelin stod qvar
Allvarlig, och sitt hufvud högt han bar,
Men hade innan timmen var förrunnen
Till Otho vinkat och var snart försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
