Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 11 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - John Landquist: Sigfrid Siwertz 50 år

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lösa eller åtminstone utan barns kärlek, och
utveckla i sin isolation, sin köld eller
sin elakhet motbjudande eller starkt
psykopatiska drag. Romanen ger ett negativt bevis
för hängivenhetens och den goda viljans
vitala värden, som ge livet trivsel, hälsa och
fortsatt växt.

III.

Siwertz har under det sista tiotalet av år
hunnit med ännu en mångfald böcker:
romaner, novellsamlingar, reseskildringar, dramer,
dikter. I ”Det stora varuhuset” (1926)
skildrar han i en ideell motsättning till sin
samtida Ludvig Nordström, hur den fria
människan med sina vitala och personliga krav
bryter igenom hos den av yrket och
specialiteten bestämda: personerna i varuhuset börja
i romanen som dockor och sluta med att få
liv. ”Jonas och draken” (1928) är en roman
om svensk journalistik, där i synnerhet ett
flertal bipersoner intressera, såsom den
ovärldslige uppsalafilosofen Wergelin eller
chefredaktören Mellqvist med sina sextusen
illfundiga ledare och en karaktär, vars
hemlighet var fruktan. En av Siwertz’ finaste
novellböcker är ”Reskamraterna” (1929),
där man i synnerhet intresserar sig för den
skickliga och djupgående berättelsen om en
moralisk karaktärs växt ur ångesten att en
gång ha stått vid randen av ett brott. Siwertz’
två stora reseskildringar, ”Lata Latituder”
(1924) och ”En färd till Abessinien” (1926),
belysa förmånen att sända vittra humanister,
som kunna skildra både människor och natur,
till exotiska länder, och visa att
”Mälarpiraters” författare inte heller för egen del
skytt strapatser och faror. Av hans
diktsamlingar har ”Vindros” (1919) det största
lyriska värdet och livets myndigaste ton,
medan ”Ekotemplet” (1930) med sina
Stockholmsscener på ett högst karakteristiskt sätt
visar kontrasten mellan det trafikfyllda, ljus-

strålande, rastlösa, välklädda och starka
Stockholm av i dag och den stilla och ganska
fattiga stad i ”Gatans drömmar” för tjugusex
år sedan, där gröna lyktor lyste mot en
slocknande aftonrodnad och man hörde hur en
kusk svor och piskade sin trötta häst i backen.

Det är sålunda ett ovanligt produktivt,
initiativrikt och mångskiftande författarskap
Sigfrid Siwertz hunnit med under de snabbt
förrunna år, som nu hunnit bli femtio. Man
tar i allmänhet, vad man redan har, också
bland kulturens verk, som något självklart;
men det har blivit till under tusen dagars
ansträngningar, och hur mycket fattigare
skulle inte samtida svensk kultur vara utan
Siwertz’ många böcker. Han har givit mer än
han från början med sina två dikthäften
lovade; han har gjort det också därför att
han vågade ge sig författarskapet helt i
våld. Hans sånggudinna var i början
känslig, tillbakadragen, böjd för enslig
meditation. Han berättar i sin debutbok hur han
inför en rå gatans kvällssyn ”dök längre
ned i kragens veck och flydde stum och
frysande av skräck”. Denna skräck för den
starka, brutala tillvaron kännetecknar hans
ungdomsproduktion; flykten och
resignationen var inte bara inlärd men hade fäste i
hans sinne. Dess viktigare och märkligare då,
att han slet sig lös. Med dyrkan av viljan och
av den fulla närvaron i ögonblicket följde
inriktningen på det aktuella. Han blev en av
samtidslivets främsta berättare i vårt land.
Men hans ungdoms första anläggning och
sympatier, sinnet för resignationen, idyllen
och de stilla existensernas dygd, följde honom
alltjämt och har fortsatt att inspirera hans
diktning: några av hans mest sanna och
vackra tavlor ha ägnats de undanskymda och
ålderns ro i dödens närhet. I själva verket
blev han aldrig i högre grad de positiva
handlingsmänniskornas diktare: ”En flanör”
och ”Eldens återsken” sluta, när hans hjältar

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>