Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 18 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Marika Stiernstedt: Presentation av fru Obitz. Novell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle behöva hjälpa honom? Nej, det var
bara lusten att hjälpa som pyrde ur henne,
lusten rätt och slätt för lustens egen skull.
Den pyrde ut ur henne som en rök.

Mittpå bordet under lampan stod en vas
med tallkvistar och en av tallkvistarna hade
lossnat ur knippan och fallit ner på
schaggduken. En helt liten kvist, en vippa, liten men
utmanande, och fru Obitz tog upp den och
satt och vägde den mellan fingrarna, satt och
malde den mellan fingertopparna.

Och plötsligt sträckte hon ut armen och
smällde till timmerhuggaren med tallvippan,
slog honom hårt tvärsöver hans breda hand
med dess tatuerade stora blå stjärna. Mitt i
lampljuset, mitt framför mannen och serafen.

För en karl som rest jordklotet runt två
eller tre gånger, stigit i land i många hamnar
och lärt sig tala med fruntimmer på allsköns
språk, även de mest ociviliserade, var fru
Obitz’ smäll lika lätt att tyda som om hon
högt skrikit ut de minst obegripliga svenska
ord. Han blev alldeles röd, blossande röd
från hakan till hårfästet, hans ögon släppte
fröken Cainberg och på en stund upphörde
de att se någonting alls. Det stockade sig i
halsen på honom, det som skedde var oväntat,
sannerligen om han ett enda ögonblick tänkt
på fru Obitz förut!

Men kantor Obitz, krukan, blev sittande
som om ingenting hänt. På bordet stod en
flaska portvin, som man smakat av efter
kaffet och han grep den och fyllde i de tömda
glasen såsom anstår en värd.

— Skål, allihop.

Och strax därpå reste sig timmerhuggaren
och tog farväl.

5.

Fru Obitz följde honom till ytterdörren,
bara hon. På farstubron stod han still ett
tag, den ståtlige karlen, möjligen obeslutsam.
Det var kallt, det var sannerligen vinter, och
det är ju också om vintern man brukar hugga
i skogarna.

— Vi slutar hugga i veckan, sade han. Det
är färdigt nu.

— Och vart tar Karlsson vägen sedan?
frågade fru Obitz.

— Jag reser härifrån.

Också fru Obitz trädde då ut på
farstubron och hon slöt dörren efter sig. Kylan
kände hon inte.

— Kom igen ett slag i morgon, sade hon
lågt.

Men karlen stod framför henne, ett huvud
längre än hon, arbetslös igen, men arbetsför
och inte rädd, inte mer än hon själv, och
han kände att han hade råd att avvisa den
gåva hon erbjöd. Kanske hade smällen med
tallkvisten inte varit rätta sättet med honom.

— Jag tror inte det, svarade han efter en
liten stund, som om han övervägt, och det var
väl också vad han gjort. Så tog han åt mössan
och gick.

I salen under lampljuset sutto kantor Obitz
och barnmorskan kvar, då fru Obitz kom
tillbaka. Från ett inre rum hade ungen börjat
skrika, dess måltidstimme var inne. Kantorn
såg ingenting, hade aldrig sett något och
skulle aldrig komma att se något; men fröken
Cainberg förde fast, om än varsamt sin
stålgrå blick fram till fru Obitz’ ansikte och
varseblev hela dess tumult. Svarta skuggor
hade stormat in där, tio år av ett människoliv
hade märkt det på blotta fem minuter.
Ögonens iris hade sjunkit bort under de övre
ögonlocken, så att vitan bildade en hel
halvcirkel omkring den: det oförtydbara tecknet
på kvinnlig desperation och galenskap, eller
på affekt bortom all rimlighets gräns, så säga
om en dylik halvcirkel de som anse sig kunna
läsa ut undren i ett ansikte.

I serafens bröst stack det riktigt till av
medömkan och medlidande. Hon såg på fru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>