Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sven Stolpe: Två män. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var sig lik. Först hade hon svikit hans
far och kastat sig i armarna på en vem som
helst. Fadern hade hon dödat med sitt
förbannade lättsinne. Nu när hennes son stod
inför samma konflikt, tog hon naturligtvis
parti för den som förorättat honom.
Förbannade kvinnor! Fanns det icke i hela
världen en kvinna med karaktär och god
vilja? Var de alla sådana hållningslösa,
lättsinniga, fräcka ...
Han förgick sig svårt. Modern hörde icke
alla hans ord. När han slutat och, innan han
stormade ut igen, svor på att han aldrig mer
skulle sätta sin fot i hennes våning, sjönk
hon ned i en stol och gömde ansiktet i
händerna. Det var icke försonat. Det återstod
henne mycket. Hon hade trott, att allting
skulle kunna bli bra, att han skulle bli
mildare och mänskligare än sin far. Själva
anledningen till hans ursinne var ju löjlig
och barnslig. Flickan skulle nog snart
glömma honom, och han henne. Men värre
var att framför henne hade stått samme man
som för aderton år sedan — krävande, hård
och oförsonlig. Hennes son var som Johan,
han kunde och ville icke förlåta. Ett ungt,
starkt människodjur, drivet av maktbegär och
stolthet — precis som fadern. Kanske skulle
han komma tillbaka. Säkert skulle han snart
lugna sig. Men när hon förde ut flickan
genom tamburdörren och försökte spela lugn
och behärskad, kände hon samtidigt inom
sig en förtvivlan som aldrig förr sedan den
fruktansvärda dagen, då Johan låg i den
skakande ambulansvagnen och förbannade
henne i sin dödsstund.
Hon gick ensam in i sonens rum. Faderns
porträtt satt ännu kvar ovanför sängen, och
hon såg, att han samlat sina studentkransar
omkring den bleknade kopian. Hon lyfte
bordslampan och höjde den mot det hårda,
vackra ansiktet. Och när hon tyckte sig se,
hur blicken brann av hat och förakt, tappade
hon lampan och föll tungt baklänges.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
