Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Rütger Essén: Om det tyska folkets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag sade tidigare i kväll att vi i direktionen
hade svårigheter att finna de inledande
talarna till denna debatt. I förrgår anlände
emellertid hit vår vän signor Carlotti från
Torino, och när jag nämnde för honom om
vårt sammanträde i dag, och att vi ännu ej
funnit någon försvarare av tesen pro, svarade
han mig genast, med det resoluta drag som
utmärker honom: ”Jag skall försvara dem!”
Jag bugade mig tacksamt. Här var lösningen.
Signor Carlotti behöver, hoppas jag, ingen
vidare presentation i denna krets. Han har
tidigare varit i italiensk diplomattjänst, men
är nu en ledande man i sin hemstads
framåtgående automobilindustri och är i allmänhet
en högst distingerad representant för det
moderna Italien.
Jag har äran överlämna ordet till signor
Carlotti.
— — —
Signor Enrico Carlotti besteg tribunen kl.
22.45 och höll följande anförande:
— Herr president, mina damer och herrar!
Min roll här i afton är egentligen mycket
överflödig. Tyskarna behöver intet försvar.
Den saken sköter de själva. Man kommer
aldrig att kunna gå förbi dem om man aldrig
så gärna vill.
Tyskarna har emellertid ett fel, som aldrig
förlåtes dem. Alla deras små löjligheter, alla
deras ofullkomligheter skulle anses oförargliga,
om de ej hade detta fruktansvärda och
obotliga fel.
Det felet består i att de är ett duktigt,
dugligt, energiskt och rikt begåvat folk.
Detta är det oförlåtliga.
Frankrike och England liknar i
förhållande till Tyskland — och till Italien med
vad det beträffar — två äldre syskon, som
undanhållit den yngre brodern hans
rättmätiga arv. För att rättfärdiga detta inför
sig själva och andra måste den berövade
framställas ömsom som mindre vetande,
ömsom som en odåga, ömsom som en brutal
skojare.
I själva verket är det emellertid för
tyskarnas duglighets skull, för deras
fosterlandskärleks, deras arbetsamhets, deras
insikters och energis skull, för deras sparsamhet
och ärlighet, som det tyska folket i åratal
blivit blockerat, slaget, nedtrampat, utsvält
och utskällt. Och när denna övermaktens
stormlöpning äntligen efter år av
hjältemodigt motstånd brutit deras kraft, så talar
man om för dem att de icke uppträder med
tillräcklig elegans i rollen, att deras kvinnor
går i löjliga och enkla kläder, och att deras
hemliv är ynkligt och glädjefattigt. Hade
exempelvis fransmännen utsatts för en ens
hälften så hård och orättfärdig behandling
skulle det skrikits i himmelens sky i
årtionden.
Men Tysklands feberkonvulsioner har man
endast dragit fram till förhånande. Och när
folket hämtat sig något och åter börjat arbeta
för sin enkla utkomst och en dräglig ställning
i världen, ja, då har den gamla visan börjat
igen:
”Cet animal est três méchant, quand on
l’attaque, il se défend” o. s. v., som det heter
i en av Lafontaines fabler.
Tyskarna har alla den fattige, ärligt
uppåtsträvande mannens fel och brister. De är ej
gentlemannamässiga, ty de har långt kvar till
den härför nödiga nationella inkomstnivån.
De måste arbeta för mycket för att tillräckligt
kunna vårda sig om sitt utseende och
uppträdande. Och det är intet tvivel om att
de roar sig på ett alltför litet kostbart sätt.
Vad skall man nu göra åt det?
Det är intet att göra. Man får taga dem
sådana de är och se efter om de ej äro i
besittning av en del egenskaper som trots allt
gör dem oumbärliga för världen. Vad man
då först finner är att det framför allt är
ärlighet och saklighet som utmärker tyskarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
