Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 50 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Waldemar Hammenhög: Kvinnan är större

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

WALDEMAR HAMMENHÖG

KVINNAN ÄR STÖRRE

Man läste dikter om Kvinnan. Om
liljekullarna, stjärneögonen, höfternas linjer.
Kanske man en trånande vårkväll tog allt
för gott, ty man var i tonåren. Sedan blev
man sakligare, och en gång kom en liten
tanke, som kändes obehaglig på grund av
att man var nyvorden man: vad tänker
Kvinnan själv om allt detta? Vad tänker
hon, när hon läser om sin kropp, om sina
behags fulländning?

... tänker!

I dikterna om kvinnan hade man aldrig
funnit att hon hade något själsliv, att hon
var en individualitet, men de nyvunna
erfarenheterna sade med övertygande kraft
att hon både tänkte och tänkte mycket.
D. v. s. den moderna unga kvinnan. Hon
tillhör inte alls av någon mystisk urlag
varken mannen eller jorden mer än mannen
henne. Hon tillhör sig själv, hon har både
kunskaper och vilja.

Man skämdes så smått å de gamla
poeternas vägnar. (Men dock — kvinnorna
åberopa dessa herrar som auktoriteter om
man någon gång höviskt tvivlar på den där
absoluta, fulländade skönhetens existens!)
Med andra ord: man tyckte att dikterna —
och diktarna — voro ”larviga” för att
använda ett kvinnligt uttryck.

Nej, tänkte man. Kvinnan blir alltmer en
maktfaktor, hon frigör sig ur de delvis
påtvingade banden. Hon blir advokat, läkare,
direktör, professor, lokomotivförare ... här
duger inte längre jolmet! Hon måste
bekämpas. Skalderna av alla föregående
årgångar ha — kanske ofrivilligt — satt en
hel arsenal av vapen i hennes händer, och
nu börjar hon använda dem, ty hon är
intelligent. Fram för en ny, saklig syn på
Henne även i dikten!

Nu är hon något nytt — arbetskamraten,
den kunniga medarbeterskan, den
ansvarsfyllda äktenskapskamraten; hon som vet vad
hon vill, hon som inte tar förste bäste utan
väljer — även med risk att bli utan en
lagenlig man. Hon är inte längre den som bara
föder barn och springer ner med sophinken:
hon föder ännu barn, men hon kanske även
är barnafaderns överordnade på
arbetsplatsen. Således: fram för en sund, saklig
syn på Henne! Bort med pjollret!

Man har börjat komma därhän, d. v. s.
poeterna, de unga modernaste. För det första
ha de revolutionerat diktens form, för det
andra ha de blivit exakta. En av de yngsta
skriver i en dikt om en brottning med en
kvinna i gröngräset; troligen segrar han,
hennes blus spricker upp och hon faller på
rygg ”med vårtspetsen pekande mot Sirius”.
Mot detta är ingenting att invända, det är
som sagt exakt.

Diktarna äro oftast före sin tid, varför en
vanlig dödlig inte skall förhäva sig med
kritik. Säkrast är att betrakta sig som herr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>