Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
stod i något som helst förhållande till den
alltför fylliga mun naturen begåvat henne
med.
Mr Wigglesworth vände henne surmulet
ryggen och ställde sig att stirra ner på
Fyrtionionde gatan. Det var en
regnväderskväll. I gathörnet speglade
Biografpalatset Palladiums elektriska bokstäver sina
flammande röda, gröna och gula ljus i
asfalten.
— Det där med krematoriet är en fin sak,
sade Sadie. Jag håller på det hygieniska och
nog är det bättre att
ha askan här inpå sig
än liket. För resten så
finns det ingen plats
för ett lik här. Var
skulle man ha lagt ett
lik? Jag bara frågar?
Hon tog sig en drink
till. Och så är det inte
så ruskigt. Det är inte
samma känsla med lite
aska.
I ingången till Hotel
Barcelona mittöver
gatan stodo tre herrar med
uppfällda kragar och
neddragna hattar och tittade på de
förbipasserande. En gumma kom gående,
genom-blöt av regnet men med sina tidningar under
schalen för att hålla dem torra. En
droskbil sladdade upp på trottoarkanten och
skramlade vidare.
— Det var lustigt det där — att han ville
bli bränd.
Mr Wigglesworth hade ingenting att
anmärka härtill.
— Och ville ha sin aska strödd i East
Rivers barm.
Utan att vända sig om svarade mr
Wigglesworth:
— Kanske han hoppades bli uppsköljd på
stranden av Ön[1], så att han skulle känna sig
som hemma.
— Nå ja, han är död nu.
En man och en kvinna kommo tvärsöver
gatan från ingången till Marcos Fria Varieté.
De svängde om hörnet och gingo in på Tony’s
speak-easy. Mr Wigglesworth anmärkte runt
sin cigarr:
— Margerys nummer är slut. Jag såg just
henne och Herman gå in på Tony’s.
— Kanske vi skulle be opp dom. Det skulle
nog pigga opp Rosie att träffa nåra vänner.
— Hur var det med
aktningen?
— Hon har inte sett
Margery sen hon fick
det där bioengagemanget
och sen Margery kom in
i tre-föreställningar-om-dan-jobbet.
Det skulle
allt vara nånting för
dem att jäsa för varann
med.
— Margery kommer
bara att berätta om sitt
nya nummer.
— Det är inte så
märkvärdigt. Varietén
skrev, att om hon hittat på det, när hon var
trettio år yngre, så kunde det ha blivit någe
flott.
Mr Wigglesworth vände sig halvt från sin
utsiktspost vid fönstret. Sadie tog sig en till.
Hon verkade litet muntrare nu. Radion
bredvid honom blev plötsligen till en röst, en rik.
välljudande baryton. Den tillkännagav ett
nummer som hette: ”My Hot Steppin’ Baby
ain’t no slow steppin maybe! He’s always
on the job.”
— Det är hennes nummer, sade Sadie,
hennes och Mays. Hon sätter igång nu.
Bonniers litterära magasin kommer
som regel att i varje häfte införa
en novell av någon utländsk författare,
som förtjänar att uppmärksammas
av den litteraturintresserade
publiken. Bidrag av mindre kända
författare åtföljas av en kort
redaktionell presentation. Den unge
amerikanen Louis Bromfield är redan
bekant i Sverige genom romanerna
”Den sällsamma historien om Miss
Annie Spragg” och ”Tjugufyra
timmar”, den senare recenserad på
annan plats i detta nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
