Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Mr Wigglesworth förblev tyst och försjönk
i utsikten över Fyrtionionde gatan.
— Stackars liten, sade Sadie. Det är som
att dansa på sin mans grav. Vara tvungen
och hålla på, när ens man nätt och jämnt
kommit i kistan.
— Han ligger inte i nån kista, anmärkte
mr Wigglesworth.
— Nå, vad man nu ska kalla det... ett
kärl. Det är Konsten det. Du vet inte, Eddie,
vad det är att vara konstnär.
Mr Wigglesworth grymtade.
— Jag trodde det var avgjort att han var
en knöl.
Sadie upprepade för sig själv:
— Ens man är ändå ens man. Och ens
mans aska är ens mans aska. Man får visa
nån aktning.
— Tja, sade mr Wigglesworth. Han vände
sig om och såg först på Sadie och sedan på
flaskan.
— Hur skulle det vara med en till?
frågade Sadie. Det är så fult väder i kväll.
Mr Wigglesworth förnekade ej detta. Han
tog sig en till och återvände till fönstret. På
radion ersattes den väldiga kyrkorgeln med
oväsendet från Stora symfoniorkestern.
Jämsides hördes Rosies höga, gälla röst sjunga:
”My Red Hot Baby aint no small time
inaybe” samt hur systrarna Latouches fötter
steppade i takt.
— Dansa på sin mans kista, upprepade
Sadie dystert.
— Hon har tappat takten, anmärkte mr
Wigglesworth.
— Vad vet du om takt?
Utan att vända sig om sade mr
Wigglesworth :
— Muckar du gräl?
— Nej.
— Om du muckar gräl, så står jag gärna
till tjänst. Jag känner mig opplagd.
— Vad vet en sån där spritlangare som
du om Rosies konst?
— Jag vet, när en sån där steppjänta
tappar takten.
— Du tycks villa klå mig igen.
Mr Wigglesworth svarade ej. Han lyssnade
uppmärksamt. Sadie upprepade följaktligen
och med en lätt skärpning av rösten:
— Du tycks villa klå mig igen.
Mr Wigglesworth teg alltjämt.
— Jag ska säga dig att om du klår mig
en gång till, så tänker jag låta bura in dig
för det.
Mr Wigglesworth lyssnade med
koncentrerad uppmärksamhet.
— Det är någe på tok med Rosie, sade
han. Hon kan inte hålla ton.
— Stackars liten! sade Sadie. Dansa på
sin mans kista!
— Det är ingen kista, vidhöll mr
Wigglesworth och fortsatte efter en stunds intensivt
lyssnande: —- Hon låter inte så värst lessen.
För mig låter hon full.
Sadie låtsades inte höra honom. ”My Red
Hot Baby” tog slut. Det blev en paus och så
kom smattret av en tunn applåd.
— Det sprack, sade mr Wigglesworth. Hon
fördärvade det.
Ur en serie knattranden kom den
välbekanta, välljudande barytonen fram:
— Ni ha just hört systrarna Latouche,
Rosie och May, sjunga ”My Red Hot Baby
aint no small time maybe”, radierad av . . .
— Den där killen har ”det” i rösten,
anmärkte Sadie.
— Jaså? sade mr Wigglesworth. Tja, det
är ju inte på rösten det kommer an.
Rösten fortsatte:
— ...av LMNO:s radiostation, upptaget
direkt från Palladiumteatern, världens största
biografpalats, som nu visar ”En flickas man”
med Almerita Tancred och Alonzo Vaness.
Var god och bryt inte.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
