Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Äsch, håll käft! sade mr Wigglesworth
och strypte den vackra rösten med en snabb
vridning på handleden.
—- Inte trodde jag du var svartsjuk på en
röst.
Utanför föll regnet i spön och spiraler.
Från dörren till Tony’s döko två genomvåta
och ostadiga figurer fram. Mr Wigglesworth
slog upp fönstret, tog cigarren ur munnen
och skrek:
— Hej på dig, Margy, kom opp hit! Vi
firar!
Ett ögonblick vändes två ansikten upp mot
Hotel Eldorados fönsterrader och sedan
passerade de två figurerna gatan alldeles under
det fönster, som omramade mr Wigglesworths
magra, lungsiktiga gestalt. Det tog en stund
för dem att komma över gatan, ty de
föreföllo ha svårt att hålla rak kurs.
— Vad menar du med fira? frågade Sadie.
Det är väl inte ett ord som passar vid ett
tillfälle som det här.
— Ja, om vi inte firar, vad gör vi då?
Sadie tog flaskan.
— Ska du ha en till. Det är så fult väder
i kväll.
De tog sig en till vardera, mr Wigglesworth
återvände till fönstret och Sadie sade:
— Rosie har inte ens fått någe kärl än.
— Vad menar du — kärl?
— Ja, vad kallas det? En urna — till
askan. Hon har inte haft tid för alla
repetitioner och en ny sak, som hon gör. De sa åt
henne att gå till begravningskapellet och
välja ut en, men hon har inte haft tid. Hon
har inte haft tid.
— Vad är det för fel med det där han
redan ligger i — det där på spisen? Mr
Wigglesworth gick fram till den gula
ek-hyllan och tog ned en rund, svartmålad
bleckburk. Om hon tänker kasta honom i East
River, så behöver hon väl ingen urna? Han
tittade på bleckburken och skakade den för-
siktigt, medan han uppmärksamt lyssnade.
Därpå sade han till Sadie: Ja, nog är det
bekvämt alltid. Nu tar han inte mycket plats.
-—- Det måste göra sig, sade Sadie. Hon kan
inte kasta askan ur en sån därn yanlig
plåtlåda. Det skulle se ut som om hon tömde
sin kamask i East River, om det nu fanns
någe sånt som en kamask. Man kan inte bära
sig åt så. Hon måste ha en bronsurna, som
hon kan hålla i handen när pressfotografen
knäpper av. ”Berömd dansös strör askan av
älskad make i East Rivers barm” förstår du.
Det måste göra sig. Det måste göra sig. Jag
har hållit på så och sagt åt henne det: ”Rosie,
det måste göra sig.”
Med överdriven försiktighet ställde mr
Wigglesworth tillbaka den svarta bleckburken
på spiskanten.
— Ja visst, sade han, Rosie borde då
äntligen kunna få ut nån reklam av det där
kokainsvinet.
Dörren gick upp. Det var Margery och
hennes man. Margery, en storvuxen
väte-superoxidblondin, högg tag i kanten på
pianinot för att kunna hålla balansen och
utbrast:
— Nej, det säger jag då för vem som vill
höra’t, är det inte Sadie Beimeister!
— Gissa en gång till; det är Amy
McPheerson, sade Sadie.
— Jag har inte sett dig sen vi spelade
”Fallet i Skowhegan”. Vad har du för dig?
Hon slog ett par feta armar om Sadie och
gav henne en eftertrycklig, våt kyss.
— Jag är ledig, sade Sadie och gav mr
Wigglesworth en vass blick. Åtminstone
kallas det så.
Mr Wigglesworth märkte henne ej.
Margerys man presenterades för Sadie. Det
fula vädret hade gjort honom nedstämd. Han
irrade som en skugga bakom Margery.
— Vad är’e ni firar? frågade Margery.
— Har du inte hört? sade Sadie.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
