Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Neej.
— Rosie Latouches man är död.
— Nej! När då?
— I förrgår.
Margerys porslinsblå ögon fylldes med
tårar.
— Nej, det menar du inte! Han? Rosies
och Mays man. Vad hon ska sakna honom.
Jag tycker hon skulle tacka Gud. Han var väl
om nån ett hinder för sin hustrus karriär!
Det klarnade litet i huvudet på henne och
tankarna togo fastare former.
— Var är han? Utlagd på Heely’s?
— Nej, han är här inne.
Margery såg förskräckt ut.
— Var då?
Sadie pekade på den svarta burken på
spishyllan.
— Där är han.
— Bränd?
— Bränd.
Margery tog försiktigt ned bleckburken,
skakade den litet och lyssnade bedrövat med
det rufsiga, blonda huvudet på sned. Sedan
satte hon tillbaka den mycket försiktigt, men
för nära kanten, så att den ramlade. Hon
fångade upp den med stor skicklighet, och
när hon själv återvunnit balansen, satte hon
upp den för andra gången med större omsorg
och större framgång.
— Så det är likvaka, ni håller?
— Jaa, likvaka.
— Jag har aldrig varit på nån likvaka förr
med kvarleverna i aska.
Mr Wigglesworth öppnade fönstret.
— Kom opp, Al, vi firar! ropade han.
— Vad tar du dig till? skrek Sadie. Ska
du bjuda upp varenda knöl du ser?
Margerys man drogs till radion som
järnet drages till magneten. Han saknade mr
Wigglesworths manipuleringsskicklighet, så
att den började tjuta och vissla och knattra.
Sadie höll upp flaskan.
— Hur skulle det vara med en körare?
Det är så fult väder i kväll. Hon vände sig
till hela rummet med en röst som blev allt
kraftigare. Margery kom fram till bordet och
Margerys man hämtade ett tandborstställ från
badrummet. Sadie fyllde de två pytsarna.
Med några nonchalanta vridningar på olika
knappar fyllde mr Wigglesworth rummet
med ljudet av Hotel Babylons
takterrassorkester spelande: ”What’s my Baby waitin
for tonight?” Margery kastade sin hatt på
golvet och körde de feta, ringprydda
fingrarna genom de vätesuperoxidade lockarna.
— Det är förskräckligt så man svettas i
de här trånga hattarna!
Dörren gick upp och Al dröp in, lämnande
vattenrännilar efter sig på mattan. Han
hängde sin våta filthatt ovanpå mr
Wigglesworths fuktiga plommonstop och Margery
skrek:
— Nej, det säger jag då för vem som vill
höra’t, är det inte Al! Hon gav honom en stor,
våt kyss och sade vänd till hela
församlingen: Al och jag har inte sett varann sen
han slutade sitt dresserade sälnummer i
Troja. Det är en riktig återföreningsfest det
här.
Margerys man vred pä knappar på radion
och åstadkom knatter, rytanden och tjut.
— Mycket kanariefåglar i kväll, sade
Margery vänligt.
— Här har du en drink, Al, sade Sadie.
Det är så fult väder i kväll.
Han fick sin drink och Margery sade:
— Det här är en likvaka, Al. . . en riktig,
gammaldags likvaka. Det är Rosies man. Han
är där, där borta på spishyllan.
Al såg osäker ut och tog en stadig drink.
Mr Wigglesworth öppnade fönstret igen.
— Hej, Gertie! Kom opp hit och ta din
yngling med dig! Vi firar en sak här!
Han stängde fönstret igen.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
