Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Eran radio behöver smörjas!
anmärkte Al.
Mr Wigglesworth skruvade tålmodigt på
den ännu en gång.
— Säg, Margery, hur är ditt nya nummer?
sade Sadie.
Mr Wigglesworth vände sig om och såg
på henne, ilsket.
— Har du inte sett det än? frågade
Margery. Å, du har sett det, Al. När då?
— I kväll.
— I kväll! Det gick inte så bra i kväll.
Du skulle ha sett det i tisdags. Hon började
dra ner sin klänning från de feta axlarna.
Det är så här, förstår ni. Jag kommer in
klädd i en toalett alldeles översållad med
paljetter. Framhåller figuren, förstår ni. Jag
har en gammaldags figur och det är jag stolt
över. Begrips? Jag stolt över den. Förstår
ni schäsen?
— Jaha, sade Al. Du har en gammaldags
figur och det är du stolt över.
— Och det slår an på herrpubliken. Ja,
sen är det så här. Jag kommer in i bara
paljetter och med en stor, skär hatt och bär ett
positiv och bunden vid positivet med ett snöre
hoppar Herman där, utklädd till apa. Och
han går längs orkesterdiket och klättrar in
i logerna och låssas samla slantar.
— Jag kan ge mig fan på, att han får det
ibland också, sade Al.
Margery låtsades ej om honom.
— Och sen springer han fram till pejanot
och sitter vid det och låssas han är en riktig
apa och inte kan spela en ton och gör bara
falska ackord. Det slår an väldigt. Och sen
ger jag honom en banan och han börjar och
jag sjunger. Har ni hört min nya kuplett?
— Jaa då, sade Al. Jag har ju just
genomlidit den.
— Herman har skrivit den. Den heter:
”Rosor äro nu ett minne blott.” Det är en
valsmelodi. Jaa. Valserna kommer igen nu.
Tänk på ”Ramona”. Den där jazzen kan inte
vara evigt Herman! Herman! Låt radion
vara och kom och ackompanjera mig.
Herman är tokig i radio.
Herman kom och efter ett par falska anslag
fann han sig till rätta och började spela.
Margery lutade sin barm mot pianot och
sjöng med ljudlig sopran.
— En till, sade Sadie till Al. Det behövs
ovanpå det här.
Dörren gick upp och Gertie och hennes
yngling kommo in. Sadie slog upp drinkar
och de packade ihop sig i soffan. Medan
Margery sjöng, förklarade Sadie om Rosies
man och alltihop.
— Ro-o-osor äro nu ett minnä blott! sjöng
Margery. Ro-o-osor äro blott jarvä-ä-äl!
Ingen tog någon notis om henne.
Mr Wigglesworth såg alltjämt ut genom
det smutsiga fönstret. Tvärsöver gatan i
riktning mot Hotel Barcelonas upplysta ingång
kom en kvinna, som inte tycktes riktigt säker
på, vart hon skulle. Hon hade lång, svart
slöja och inget paraply. Slöjan hängde som
en svart snodd utefter hennes magra rygg.
Hon lutade sig mot balustraden till Tony’s
och såg sig omkring. Mr Wigglesworth
öppnade fönstret och skrek:
— Hej, Rosie! Här är det du bor!
Han stängde fönstret igen.
— Ro-o-o-sor äro nu ett minnä blott! sjöng
Margery. Hon svettades kraftigt. Sången
slutade i en liten kaskad av drillar, som
utfördes mycket samvetsgrant av Herman.
— En till, sade Sadie. Nu är det fernissa!
Gerties yngling snarkade och Al trängde
sig ner mellan honom och Gertie.
Margery berättade igen.
— Och sen förstår ni, så klättrar Herman
opp på pejanot — det gör sig finfint. Han
låssas han jagar en fluga. Han klättrar opp
ovanpå pejanot. . . Klättra opp på pejanot,
Herman!
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
