Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Georg Svensson: Manhattan i ljud- och stumfilm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
i stället ta till Louis Bromfields ”Tjugufyra
timmar”, även den i en utmärkt och
lättflytande översättning. ”Tjugufyra timmar”
tillhör dessa böcker, om vilka man säger, att
man läser dem i ett drag. Eftersom boken är
500 sidor, kunna väl endast mera lyckligt
lottade människor göra verklighet av
uttrycket, de andra tvingas nog att någon gång
göra ett avbrott, om också mycket motvilligt.
Bromfield är en berättare av Guds nåde och
äventyrar, om han skriver en lika
underhållande bok till, att bli accepterad av den
publik, som annars endast läser
detektivromaner. Krasst bedömt händer på de
tjugufyra timmar, som handlingen omspänner:
en födelse, ett giftermål, slutet på en
kärleksförbindelse, början på en annan,
återupp-dykandet av en person, som varit borta i
trettio år, ett mord och dettas uppklarande.
Allt detta inom en krets av ett tiotal
människor. Att denna förtätade handling är
berättad med osviklig konstnärlig säkerhet
borde ju inte avskräcka någon.
Bromfield är förut känd i Sverige genom
sin originella roman ”Den sällsamma
historien om miss Annie Spragg”, som utkom i
översättning i fjol. Han tillhör den krets av
unga amerikanska författare, som framträtt
efter kriget — han är blott trettiotre år —
och vilkas ledande personlighet är Ernest
Hemingway, författare till den
utomordentliga krigsboken ”A farewell to arms”.
Liksom denne är han bosatt i Europa, närmare
bestämt utanför Paris. Amerikas
intellektuella klimat är en smula för strängt för
dessa författare, som mottagit viktiga
impulser av moderna europeiska författare, icke
minst Aldous Huxley. Likväl vore det
missvisande att kalla dem epigoner, de ha både
som amerikaner och konstnärer en oanfrätt
individuell kärna.
Handlingen i Bromfields roman tilldrar
sig som nämnts på tjugufyra timmar. En
dylik tidsbegränsning är ingalunda okänd i
modern litteratur, och på sistone har den
utvecklats till ett formligt mode (Sigurd
Hoels prisbelönta roman ”En dag i oktober”
är ett nordiskt prov på genren). Ett av de
tidigaste exemplen är James Joyces
”Ulysses”, som omfattar ett dygn, ett annat är
Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där
handlingen knappast tar längre tid än läsningen
av boken. Likheten mellan Bromfields och
de båda britternas romaner är emellertid
endast ytlig. Joyce och Woolf skära
förutsättningslöst ut ett stycke människoliv, som
man skär en skiva ost, och undersöka noga
innehållet. Eller för att ta en mera poetisk
bild: de sänka ned sin håv i ett mänskligt
medvetande (och undermedvetande), ”the
stream of consciousness”, och få den full
med sprattlande liv. Bromfield däremot
använder sig av tiden som kompositionselement,
hans tjugufyra timmar äro ingenting annat
än de tjugufyra timmar, varmed det
franskklassiska dramat förstod Aristoteles’ krav på
tidens enhet. Under dessa timmar, varunder
vi få blicka in på scenen, beseglas hans
figurers öden eller ta en avgörande vändning.
Hade vi mött dem en dag tidigare eller en
dag senare skulle vi gått miste om de
handlingar, händelser och sinnesrörelser, vilka
kastade ett plötsligt blixtljus längst ned i
deras själars innersta skrymslen.
En dylik komposition frestar lätt till
konstruktion, och man kan inte förneka att
Bromfields bok med alla sina utmärkta
detaljer stundom får karaktären av
ekvili-bristik. Författaren har haft en sådan glädje
av att bygga upp sin intrig, att hans byggnad
här och där offrat stabiliteten för effektens
skull. ”Too good to be true”, ville man
ibland säga om denna roman. Något av
samma glittrande briljans plånar i vissa fall
ut de rena, fasta konturerna även i
karaktärsteckningen. Bromfield är obestridligen
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
