Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sigfrid Svensson: Nordisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma tema. Lyckligtvis och naturligtvis har inte
heller ett sådant försök gjorts i de båda delar, som
utkommit. Och hur vore det för resten berättigat att
med den ovan angivna definitionen begränsa verket
till forntid och medeltid. Kan det inte finnas något
lika specifikt nordiskt i den gustavianska stilen som
i gotiken! I samma förord — det har ju flera
författare! — ges det å andra sidan också den klara
och bestämda formuleringen att verkets program
omfattar kulturen i Norden under forntid och
medeltid ävensom de traditioner från dessa tidsepoker,
som senare leva kvar.
Begränsningen av Nordisk kultur till medeltiden
blir alltså endast skenbart en begränsning i tid. I
folkkulturen följas den äldre traditionens trådar till
dags datum, om de nu löpa så långt.
Allmogekulturens stora betydelse för förståelsen av äldre
tidsepokers kultur kommer här till sin rätt. På många
områden äro de bevarade forntida eller medeltida
minnesmärkena så få, att om inte det folkliga materialet
stode till buds skulle vetande här endast visa
gapande luckor. Delen om Folksägner och folksagor i
Nordisk kultur bygger också helt på den folkliga
traditionen. Det svenska materialet har här fått det
största utrymmet, få se om det kommer att svara
mot ett lika stort publikintresse. Ty vi ha tyvärr
inte haft en Asbjörnsen och en Moe, som tidigare
kunnat visa oss, vilka konstnärliga skatter vi äga i
våra folksägner och folksagor. Den intresserade kan
nu i alla fall på några sidor göra sig tillgodo von
Sydows epokgörande och mödosamt tillkämpade
forskningsresultat om sagornas komposition, om
miljöinfluens och spridningssätt. Om de norska
sagorna skriver arkivarie Reidar Th. Christiansen.
Hans kloka ord om fåfängligheten i att söka alltför
mycket efter en specifikt norsk sagostil är typiskt
för den frihet från allt chauvinistiskt frosseri
som utmärker samtliga bidrag. Genom sin
varierande uppläggning av ämnet komplettera de olika
forskarnas uppsatser varandra på ett utmärkt
sätt. Under det att von Sydow uppehåller sig vid
typer och system samlar den motsvarande danske
författaren, arkivarien Hans Ellekilde, Köpenhamn,
intresset kring människor i sagorna och talar om
hjältens och hjältinnans karaktär. Kontrasten i
folkpsyket och på samma gång samdräkten i
kulturskapandet framträder kanske ingenstädes så starkt som
i den nordiska balladen. Kämpa-, riddare- och
legendvisor representera här de tre folkens olika
insatser. Författarna till kapitlen härom i Nordisk
kultur äro arkivarie H. Grüner Nielsen, Köpenhamn,
docent Sverker Ek och professor Knut Liestøl.
Det går inte att jämföra de vetenskapliga resultat
som framläggas i de förhistoriska och medeltida
kapitlen i delen om Konst med dem som presenteras
i Folksägner och folksagor eller i partierna om
Folkkonst. Både arkeologien och konsthistorien äro nu
gamla vetenskaper med en omhuldad och officiell
ställning, emot vilken folkminnesforskningens och
den nordiska etnologiens roller närmast äro
barnhusbarnens. I många stycken ha de senare ej
hunnit längre än till en sortering av materialet som
motsvarar arkeologiens upprättande av sitt
periodsystem. Hur långt den nordiska arkeologiska
forskningen hunnit lämna en rad av forskare ståtliga
vittnesbörd om i Nordisk kultur. Om konst och
konsthantverk under stenåldern skriva konservator Johs.
Bøe, Bergen, och intendent C. A. Nordman,
Helsingfors. Bronsåldern, keltisk och romersk järnålder
behandlas av museumsinspektør Johs. Brøndsted,
Köpenhamn, och vikingatidsstilarna av museumsdirektør
Jan Petersen, Stavanger, och professor Sune
Lindqvist. Samma charm som de arkeologiska
uppsatserna med sitt rika illustrationsmaterial äga
näppeligen kapitlen om den medeltida konsten. Här
föreligger redan en så rik litteratur att bidragen genom
sin översiktskaraktär äro handikapade i fråga om
primärmaterialets tjuskraft. På så mycket mer
jungfrulig mark kunna folkkonstförfattarna vandra. De
förnämsta namnen äro intendent Sigurd Erixon,
konservator Gisle Midttun, Oslo, och
museumsinspektør Jørgen Olrik, Köpenhamn. Det största
vetenskapliga värdet äger det svenska bidraget, vars
författare i överensstämmelse med arbetets plan
verkligen försökt följa de medeltida traditionerna i
folkkonsten. Även i dessa uppsatser möter läsaren ett
material som bejakar förordets löfte om vad Nordisk
kultur skall bjuda på i fråga om ”de nordiska
stammarnas skiftande andliga kynne och läggning”.
Nordisk kulturs huvudredaktion ställer i utsikt att
verket skall utkomma med minst två delar om året.
Det vore av stor betydelse om detta löfte kunde
förverkligas med precision, 30 delar betyda ändock en
lång tidrymd av år. Men det är ett jätteverk, som
kräver en hängiven medarbetarskara, villig att offra
sig för en stor sak. I största utsträckning blir det
förstahandsresultat som de olika forskarna komma
att publicera och de förberedande undersökningarna
kräva ett arbete, vars omfång långtifrån framgår
av antalet tryckta sidor. Det är en förhoppning, som
säkerligen skall gå i uppfyllelse, att verkets
popularitet skall bli deras belöning.
Sigfrid Svensson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
