Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Februari 1932
- Notiser
- En filosof om en diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN FILOSOF
OM EN DIKTARE
I Vintergatans senaste årgång har professor
Hans Larsson publicerat en lysande essay
om. Hjalmar Bergman och därvid
framhållit en del drag i författarens produktion,
som icke tidigare beaktats. Vi tillåta oss
här giva ett utdrag ur artikeln.
”Hans första bok blottade vad han gick och
bar på. Sådana underliga föreställningar!
Som en fantasiens urskog har denna bok
stått för mig sen jag hunnit glömma
detaljerna. Det var icke blott saga, det var dröm,
så omotiverade, godtyckliga och för
klokskapen meningslösa föreföllo händelserna.
När jag nu läst om boken, stannar ett annat
intryck kvar, som vid första läsningen måtte
blandats bort i virrvarret: efterklangen av
två snälla själar, prinsen och prinsessan,
som leva livet barnsligt, nyckfullt,
förtjusande oskyldigt och mycket dåraktigt.
Så har det sen i det hela gått vid min
läsning av Bergman: de fantastiska händelserna
ha bleknat, medan hjärteklangen dröjt kvar i
minnet. Det är min övertygelse, att
uppfattningen av hans författarskap skall förskjuta
sig i den riktningen.
Dock må jag bekänna att det dröjde, innan
jag kunde finna mig till rätta med det bisarra
i Bergmans berättelser. Där var också så
mycket kusligt i dem. Jag förstod dock snart
att det mörka och makabra, liksom det
vill-samt overkliga, aldrig kunde försvinna ur
hans diktning, utan att hans öde var att ge
sig in i detta; att det inte var han som lekte
kasperteater, utan att marionettspelet
handlade om livets fruktansvärda allvar. I ’En
döds memoarer’ (1918) tycktes det mig att
han nått fram till den innersta verkligheten
som han egentligen syftade till. Det verket
avtvang mig äntligen några ord om Hjalmar
Bergman. Det var inte för tidigt — jag
nödgades redan då kalla honom mästaren.”
”Man frestas nästan tro att där finns ett gott
barn innerst hos alla Bergmans personer och
att hans konstnärliga avsikt är att till sist
avslöja det.”
”Att blotta den inre människan blir alltid
vad Hjalmar Bergman åsyftar, och genom en
underbar filosofisk instinkt — ty medvetet
tror jag inte han befattar sig med filosofiska
teorier — kommer han här in på den kända
teodiceiska stråten, nyplatonismens, Spinozas,
Leibniz’ och så många andras, den som Ibsen
så filosofiskt korrekt tecknat i ’Kejser og
Galileer’.”
”Det är lynnets friska rörlighet, som gör att
man inte tjurar sig fast i en omöjlig situation.
Det är en beaktansvärd egenskap hos
Bergmans personer. Och hos honom själv. Kanske
mest det senare. Det är denna böjlighet i
lynnet som gör att han inte stannar kvar i
hemskheten och vantrevnaden. Han böjer av.
Det blir inte så farligt som man först tänkte.
Det är ett ej ovanligt grepp hos Bergman.
Så t. ex. i ’Swedenhielms’. Tragedier äro
tillrättalagda men inställas. Älskvärdheten
och behaget i hans gemyt göra sig gällande.
Så kanske framför allt i den annars inte så
betydande ’Hans nåds testamente’. En
samling icke blott konstiga utan även rätt
skröpliga och ingalunda i allo sympatiska
människor, både nere i betjäntflygeln och inne i
gemaken. Greven själv, densamme som vi
nyss sett i Medardusboken, är en renodlad
egoist, antingen han vill folk väl eller illa.
Men han blir småningom trevlig i sina elaka
kapricer. Där finns dock något av sol i hans
humorer, något av vänlighet i de käpprapp
han utdelar. Och hur det nu går till, så blir
hela samlingen till slut innefattad i en
stämning av välvilja, munterhet och ömsesidigt
överseende, liksom insvept i ett soligt dis,
som döljer kantigheterna. Allesamman förbli
som de voro förut, men man glömmer att
sätta fel på dem. De äro helt enkelt
människor, de äro lynnen.”
”Jag har läst omigen Markurell och sitter
i stilla förundran över hur konstrikt
händelsen bygges upp för oss. Det är något av
arkitektur och musik, snarast det senare.
Tonskyar, minnesskyar, komma och gå som när
man ligger i vila och betraktar himlen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0087.html
