- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
17

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Desmond MacCarthy: Såpbubblor. En studie i den litterära berömmelsens fluktuationer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

de ungdomen, och det är misstag att tro, att
en kritiker eller journalist saknar talang eller
omdöme, därför att han är en litterär snobb.
Men innan jag lämnar denna del av mitt
ämne, vill jag beröra tvenne andra
irrationella inflytanden, vilka förvränga det
litterära omdömet.

Den litterära berömmelsen har att genomgå
två farliga skeden. Det första infaller, då en
författares ryktbarhet överskrider gränserna
för den intima kretsens varma beundran, då
den från kotteriet går ut över världen, samt
då han varit en offentlig person en avsevärd
tid — men icke länge nog för att på allvar
kandideras som en litteraturens grand old
man.

Det är på det hela taget ett välgörande
förhållande, att en ny talang hålles under
uppsikt och uppmuntras av vännernas gränslösa
beundran. Deras entusiasm bottnar i den
känslan, att ”vi veta, vad det är frågan om,
men världen vet det icke”. Men ingen
författare skulle kunna räkna med att denna
hans medbröders kostliga entusiasm skulle
följa honom genom hela livet. Ty fastän
kotterientusiasmen är uppriktig, så är den
likväl flyktig. Och just de människor, som
besitta vad man skulle kunna kalla för en
genial förmåga att skapa den, äro även de,
som i första rummet kunna förutsättas ändra
mening, då de upptäcka, att denna entusiasm
delas av vidare kretsar. Jag har lagt märke
till att bland dem, som numera förkasta
Lytton Stracheys stil, är det flera, som först
hälsade honom som en skribent av den mest
sällsynta kvalitet. Faktum är, att han mot
slutet av sitt liv skrev ännu bättre än han
gjorde under sina tidigare skeden. Om ni till
äventyrs ej vill godtaga ett lekmannamässigt
uttalande av mig, så vill jag tillägga, att
denna mening delas av Max Beerbohm, som
själv kan skriva prosa. Våra instinktiva
reaktioner äro ”så lätta, att de blåsas fram

och tillbaka, när de utsättas för korsdrag”.
Hur nedslående är det ej,

When among the world’s loud gods

our god is noised and sung.

Därefter kommer det stadium, det andra
farofyllda skedet i varje författares
utveckling fram mot ryktbarheten, då alla de skäl,
varför man bör beundra honom, icke blott
framhållits utan även upprepats. Publiken —
med undantag för dem, som äga ett verkligt
kritiskt förstånd — tröttnar på att läsa
lovsångerna till honom. Den enda möjlighet,
som erbjuder sig för den som vill vara
originell, är därför att göra kål på honom. Jag
skulle vilja påstå, att Hardys ryktbarhet nått
den punkt, vid vilken folk snart skola vara
villigare att lyssna till den kritiker, som gör
ned honom, än den, som prisar honom. Joseph
Conrads anseende har, såvitt jag förstår, redan
nått detta stadium. Den tid är nu kommen, då
folk uppmärksamt kommer att lyssna till den,
som anlägger följande synpunkt på honom:
engelsmännen måste alltid ha en
äventyrsförfattare, som de kunna göra ett stort nummer
av. Vad är i grund och botten Conrad annat
än Stephensons vrak, som håller sig flytande
på Henry James’ psykologiska skvalp?

Jag kommer nu slutligen till de djupare
fluktuationer i den litterära berömmelsen,
som i det stora hela motsvara skillnaden
mellan ungdom och ålderdom, mellan två
generationer. De växlingar i fråga om
anseende, som bero på dessa förhållanden,
äro av en mera dj upgående och oroande
karaktär. De te sig för samtiden som något
en gång för alla avgjort och obevekligt, ehuru
de för litteraturhistorikern, som ser tillbaka
över åsikternas växlingar under långa tider,
knappast ens äro märkbara. För honom äro
de enda förändringar, som äro värda denna
benämning, sådana långvariga
utvecklingsprocesser, som på sjuttonhundratalet ren-

2. — B. L. M. 2.

X

17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free