Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 24 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Revolution av filmtekniken? “Närbilder i tid.“ Pudowkin framlägger märklig teori

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PUDOWKIN

Aldrig hade jag sett regndropparna tumla
utför dess slokande blad! För första gången
såg jag verkligen gräs falla för en
svepande lie.

Och som alltid sökte jag, följande en väl
hos alla filmregissörer inrotad instinkt,
föreställa mig själv, hur allt detta borde återges
på duken. Jag erinrade mig alla de otaliga
skördescener jag sett i otaliga filmer, och
det slog mig, hur fattiga och nyktra dessa
döda fotografier voro mot den underbara,
mättade rikedom, jag här såg. Ingenting
återstod i mitt minne annat än bilden av män,
som svängde sina knappast urskiljbara liar
i snabbt tempo. Frågan var, hur man skulle
kunna fånga och för andra återge denna
intensiva sensation av verkligheten, som jag
två gånger i följd denna dag upplevat och
som kommit mig att häpna. Jag plågade mig
på hemvägen med detta, kastade mig i mina
tankar från sida till sida, anammade och
förkastade, prövade och blev besviken. Och så
plötsligt hade jag det!

När regissören tar en scen, flyttar han
kameran ibland närmare skådespelaren,
ibland bort ifrån honom, allteftersom han

vill koncentrera åskådarens uppmärksamhet
på en persons rörelser eller ansiktsuttryck.
På detta sätt behärskar han scenens
utsträckning i rummet. Varför skulle han icke göra
precis på samma sätt med tidsmomentet?
Varför skulle icke en viss detalj för ett
ögonblick kunna intensifieras genom att man
retarderade återgivandet av den på duken
och på så sätt finge den att bli särskilt
framträdande och oerhört klar? Hade icke regnet,
som föll på fönsterposten, och gräset, som
sjönk för lien, för mig retarderats på grund
av min skärpta uppmärksamhet? Var det
icke tack vare denna skärpta uppmärksamhet,
som jag iakttagit så oändligt mycket mer än
någonsin förr?

För mitt inre öga försökte jag filma gräsets
rörelse ungefär på följande sätt:

1. En man står naken till midjan. I handen
en lie. Paus. Han svänger lien. (Hela
rörelsen utföres med normal hastighet,
d. v. s. har upptagits med normal
hastighet.)

2. Liesvängen fortsättes. Mannens rygg och
skuldror. Musklerna röras och spännas
sakta. (Upptaget med stor hastighet med
ultrarapidkamera, varigenom rörelserna
på duken te sig mycket långsamma.)

3. Liebladet vänder sig sakta, när den
svängande rörelsen nått sin höjdpunkt.
En solblixt på klingan tändes och
slocknar. (Upptaget med ultrarapid.)

4. Bladet flyger nedåt. (Normal hastighet.)

5. Med hela kroppen synlig sveper mannen
lien tillbaka med normal hastighet. Ett
nytt slag — och tillbaka. Ett nytt slag —
och tillbaka. Ett nytt slag . . . Och just
som liens blad når gräset —

6. — sakta, sakta (med ultrarapid) vacklar
det avskurna gräset, faller över ända och
stupar, stänkande glittrande
vattendroppar omkring sig.

7. Sakta mjukna ryggmusklerna, och
skuldrorna dragas tillbaka.

8. Återigen gräset, som sakta faller över
ända och ligger på marken.

9. Liebladet, som hastigt lyftes.

10. Lika hastigt mannen, som slår med sin
lie. Han mejar av ali kraft.

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>