Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 26 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Eyvind Johnson: Sömn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EYVIND JOHNSON

SÖMN

Blommor, blommor och doften av dem
blandas på ett sällsamt sätt med ljudet av
rinnande vatten — doft av vatten och tidiga
vårblommor. Jag stiger upp och går och jag
sitter ändå kvar någonstans, nedsjunken i en
oändligt god, djup, vid karmstol, som tillhört
någon gammal trött och knarrig man i min
släkt. Framför mig många glas, tömda.
Gästerna har gått, tänker jag, som också är
en gäst, och sjunker ner ännu djupare
medan rummet jag befinner mig i höjer sig
och långsamt försvinner ovanför mig. Jag
vandrar. Jag träffar min gamle lärare, som
jag nyss suttit och pratat med, och han säger
någonting till mig, som jag inte fattar och
heller inte känner något behov av att fatta;
men jag nickar och svarar honom och han
ler mot mig — ett gott leende. En gång skulle
han lära mig nyttiga saker — om musik, om
blommor, om främmande språk — gamla,
döda språk.

— Livet har farit illa fram med dig, säger
han, detta fördömda, fördömda liv. Du fattar
inte längre nånting, din hjärna är för slö.

Jag nickar och ler mot honom, ja, så är
det. Detta fördömda liv.

— Det kunde blivit nånting av dig, säger
han till mig, och jag gapskrattar åt honom
och svarar att jag tillhör en annan värld,
som inte har tid med det han talar om ■—
vad var det? Jag har för mig att det är

någonting blomlikt, lätt, luftigt, något man
inte kan ta på allvar längre»

— Du är otacksam, säger han.

Och jag erkänner gärna att jag är
otacksam, det kostar mig ingenting att erkänna vad
som helst just nu. Detta fördömda liv.

Jag vandrar och tänker att jag är hemma —
jag tänker just det. En ljus sommarnatt,
som jag inte kan placera, den passar inte ihop
med detta (jag tappar ordet men hittar
andra) — detta fördömda liv. Detta
fördömda liv. Denna natt har ingenting där att
göra. Jag kommer från så underliga ställen,
jag har stått i världens medelpunkt och
lyssnat på bullret från de små liven, de små
krypen, och kvar i näsan sitter ännu
bensinstanken. Jag har stått mitt i korsdraget och
ordnat trafiken. Jag frågar mig själv, när jag
vandrar, om jag varit polis och är strax
efter tvungen att svara mig, att det har jag
inte. Men något liknande, kanske.

Jag tänker på bensin-. Till min gamle
lärare, som går vid min sida, säger jag artigt,
undergivet:

— Det skulle vara gott med ett litet glas
bensin så här på morronkulan.

—- Tack, svarar han, den vänliga
människan, men man ska inte ta maten ur munnen
på de stackars motorerna.

Det låter så högtidligt, vi äro så högtidliga.
Han börjar tala om Faust och jag lyssnar

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>