Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 52 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

MARCUS LAUESEN

FRANZISKA

Ibland, när Georg inte var hemma, hände
det att Franziska gick rastlöst fram och
tillbaka i rummen. Hon var nära sextio år
gammal och hade vitt hår; men när hon
vandrade så där, blev hennes ansikte ungt.
Hon såg ingenting, fastän ögonen stirrade
klarvaket ut i rummet. Hon själv visste
ingenting om den skönhet, vilken som ett återsken
av en fjärran tid drog över hennes
anletsdrag. Inte heller den inre oron kunde hon
förklara. Ett minne lekte någonstans i hennes
tankar; hon anade, att denna rastlösa gång
kom sig av en vana, men hon visste inte
längre, hur denna vana uppstått. Den hade
slött upprepats i många år, hon höll ju på
att bli gammal.

Det var många saker i salongen, som fru
Franziska höll av, några stora tavlor från
Italien, bysterna av barnen, flygeln. Men
hon såg dem inte. Det var något
sömngångaraktigt över henne; långa stunder kunde
hon gå från rum till rum utan att snudda
vid någonting, även om hon inte såg, var
hon gick. Först när hon blev trött, stötte hon
mot en stol eller en dörrpost och kom
underfund med, var hon var. Så sjönk hon ned
i en av de djupa stolarna, och med en
skakning på huvudet började hon skratta, ett
muntert och klingande skratt, som betydde, att
hon hade varit dum nu igen. Men det skedde
bara, när Georg inte var hemma.

Fru Franziska levde vanemässigt, hade

gjort det i många år. Men det var endast goda
vanor, hon följde, vanor som kunde föra
henne ung och stark genom åren. Georg hade
lärt henne dessa vanor. Men vanor blir en
människa inte tacksam för — eller den
tacksamhet, som kanske kunde finnas hos henne,
har själv blivit en vana. Fru Franziska sade
då och då till en bekant:

— Jag tror min man har rätt — mig har
det hjälpt — ni borde försöka med en apelsin
varje kväll, innan ni går till sängs.

Men hon tänkte inte på Georg. Hon hade
fortsatt med att stiga upp tidigt och ta en
kort morgonpromenad i vilket väder som
helst, bara tio minuter, för att få litet frisk
luft, alltid samma väg, därför att man tidigt
på morgonen inte fick möta alltför många
nya intryck. I början, som nu låg över tjugu
år tillbaka, hade Franziska ibland gått längre.
Och när hon rättade sig efter Georgs förslag
att endast ta vägen genom lindallén förbi
kyrkogården och vända där, måste hon
förvåna sig över, att den ena morgonen aldrig
liknade den andra. Hon kunde se in över
kyrkogårdsstaketet och iaktta, hur mycket
som hade förändrats, det kom kransar på
gamla gravar, det restes gravstenar, det
grävdes nya gravar, gamla cypresser fälldes,
gången blev bredare; det skulle vara en lugn
trakt, men det hände mycket där. — Nu är
det annorlunda. Under tjugu år hinner så
mycket upprepas; till slut märker Franziska

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>