Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
brev från Stockholm eller Rom eller Paris.
Alla tre döttrarna hade så mycket att tala
om för henne, och de berättade så friskt och
trevligt. Märkvärdigt hur ungdomen, som
inte hade någon övning i att skriva, ändå
alldeles av sig själv använde de riktiga
orden. Även om samma ord begagnades litet
för ofta, var det dock roligt, att Grethe i alla
sina brev skrev kom och kom och kom.
”Så kom vi till Rom, kära mor, och då vi
kom ut på Petersplatsen, var det som att
komma in i en ny värld . ..” Jo, det var
alldeles riktigt, Georg hade rätt, ungdomen har
inte så många ord till sin disposition, berättar
litet naivt och tafatt; men det var dock det
viktigaste, det största, att den kom, tänkte
Franziska, att det var den, som for ut att
möta nytt liv i den stora världen, kom från
plats till plats, kom från rikedom till
rikedom; och det andra, klumpigheten, fick man
bortse från.
I dag var det återigen brev från Grethe,
ett rart brev, som berättade om härliga dagar
i Rom. För Franziska blev det som ett minne
av en långt avlägsen ungdom. Hon värmde
sig vid brevet, utan tankar och önskningar,
utan saknad, bara gladde sig, även över att
vara en gammal mor, som av sina barn måste
höra nyheter från sin ungdoms land. Och
med fuktiga ögon började hon skriva.. .
”Min kära lilla Grethe — vad ditt brev i dag
gladde mig. Jag sitter och läser det om och
om igen och upplever det tillsammans med
dig. Upplever ditt egendomliga möte på
Spanska trappan — jag hade själv på samma
ställe för över trettio år sedan ett liknande
möte -—- man upplever så mycket i
främmande land. Hur underbart är det inte med
upprepningen för oss, som äro gamla, och
för er unga, som skola bli gamla en gång.
Ni uppleva för er själva och för oss med .. .”
Hon hörde nästan, vad hon hade skrivit,
meningarna klingade ännu i henne, hon
talade ju till Grethe nu; men hon förstod,
att brevet måste skrivas på ett annat sätt, man
fick inte använda ordet uppleva så många
gånger. Då föll hennes blick på brevets sista
sida — hon hade läst det hela förut, visste
vad som stod där, hade inte tänkt sig något
särskilt, gjorde det inte heller nu, utan
hejdade pennan och kände något, som liksom
sög inne i bröstet — och ändå var det
ingenting; det stod som vanligt: ”P. S. Hälsa far
och tacka för noterna. Jag har inte haft tid
att gå på någon konsert ännu.” Franziska
reste sig, kände sig frusen, slog en vit schal
om sig, och som för att röra på sig och få
litet värme i kroppen gick hon mot dörren.
Det blev åter en viljelös vandring, en kvävd
snyftning och ett alltför hårt skratt.
Först mot aftonen fick hon ro att fortsätta
brevet; då lät hon i alla fall det första stycket
stå kvar, som det stod ...
Ty just som hon hade börjat det
meningslösa skrattet och känt, hur dum hon nu var i
allting, ringde det på dörren. Skrattet var för
våldsamt i dag, och då fröken kom in och
anmälde professor Sell, sade hon till henne
att be professorn stiga in i Georgs arbetsrum,
hon skulle komma om ett ögonblick. Hon
kunde nästan inte övervinna skrattet. Det
fanns ju inte heller någon allvarlig orsak att
sluta med det, men gentemot en av Georgs
kolleger måste hon visa sig lugn och
någorlunda värdig; det skulle se underligt ut, om
hon tog emot honom skrattande. Hon gick
fram och tillbaka i vardagsrummet några
gånger, slätade ut klänningen och lade
schalen till rätta över skuldrorna, lät den
falla fritt över båda armarna, sträckte litet
på sig för att gå, gav munnen ett fast och
bestämt drag, slog ihop händerna för att
sedan knäppa dem i ett slags artig eftertanke,
men skilde dem genast åt för att i stället slå
sig för pannan — Franziska, vad går det åt
dig? — det var både skratt och gråt i
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
