Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
strupen, något obegripligt upproriskt, som
kom varje gång hon mötte ungt liv.
Färdig, nu. Hon gick. Men då hon öppnade
dörren till arbetsrummet och med en nick
hälsade på prqfessor Sell, blev det åter ett
tillbud till skratt. Hon betvingade det, lät
det bara bli ett vänligt leende mot gästen.
Hon lade inte alis märke till professorns
bedrövade ansikte, fann det inte underligt, att
han var i svart, fann det inte underligt, att
han stod i dörren och inte hade vågat sätta
sig, män kunna ju vara så konstiga.
— God morgon, herr professor — nu var
det där igen — ja, förlåt att jag skrattar, vi
gamla . ..
— God morgon, professorskan — den
unge professorn kysste hennes hand — det är
något som . ..
— Ser ni, vi gamla kan börja skratta åt
ingenting alis — jag antar det är
undermedvetandet, som arbetar — skulle gärna vilja
läsa om den där sällsamma världen någon
gång ...
— Bästa professorskan, jag vet inte, hur
jag skall uttrycka det. . .
— Och jag tror, att det är ett säkert tecken
på, att vi håller på att bli gamla, när vi
skrattar åt ingenting . . .
Nu först såg hon riktigt på professorn.
Han stod och kämpade med något svårt ord;
hela hans magra, långa gestalt hade kommit
i rörelse, men han såg ned rakt framför sig
med döda blickar.
— Vad är det med er, professor Sell? Ni
brukar ju alltid annars vara så glad . ..
— Min fru, ett hjärta . . . Min fru, det är
min tunga . .. hur skall jag uttrycka mig ...
— Nå, men så lugna er då! .. .
Ett litet muntert skratt var på väg igen.
Professorskan Janss, Franziska, som alltid
hade sina ord i fullkomlig ordning, när hon
talade med någon, fick roligt åt den
stammande professorn och måste tänka på Georgs
frieri, han hade börjat med att analysera
”Eine kleine Nachtmusik” för henne!
— Min fru, det är min tunga plikt att säga
er, att ett hjärtslag berövat er er man . . .
Professor Sell måste fullborda meningen,
innan hon kunde tänka på Georg. Men det
skratt, hon kvävde, låg ännu en liten stund
som en oro över hennes ansikte. Det var ingen
förfäran, ingen ångest.
— Min man, sade hon, nästan ljudlöst,
min man, han var ju alldeles frisk i morse . . .
— Plötsligt, professorskan, under andra
föreläsningen ...
Franziska vände sig bort, stirrade på en
bokhylla, några svarta bokryggar, litet damm
längs kanterna, ett kuvert med fiolsträngar,
en sordin av ebenholts, en flöjt ovanpå
musikhistorien, några torra lagerbärsblad
över Beethovens dödsmask, ett stycke
blank-polerat trä, som speglade hennes vita schal,
i det glänsande lacket såg hon sina händer
falla ned och mötas igen, en liten bronsbyst
av Wagner, noter där uppe på bokhyllan,
Bruckners sjunde symfoni. Hon vände sig ett
stycke till, såg det långa, svarta arbetsbordet,
musikteori, den lille Mozart med violinen, ett
fotografi av Franziska som ung, ett uppslaget
nothäfte, några sextondelsnoter i en stigande
linje, ett våldsamt crescendo, några öppna,
sugande helnoter, Georgs röda och blå streck,
i marginalen ett stort Obs.!, ett öppet block
med påbörjade anteckningar — a) detta
crescendo är icke typiskt för Beethoven,
skulle ha passat bättre hos den unge Mozart,
b) motivbehandlingen visar ännu tydliga
spår av Haydn, c) märk skillnaden i trions
byggnad i ”Kreutzersonatens” andante och i
månskenssonaten — en taktpinne, några
blanka notpapper, ett koncept till ett brev,
några beställningar på noter, en förteckning
på nya elever vid konservatoriet. Och hon
vände sig vidare, rummet runt, tills hon
återigen såg på professor Sell. Hon förstod inte,
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
