Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
sig i rytmer utan nästan som en maskin skar
tiden i stycken, i takt och satser, en avmätt,
kylig, förnäm musik — hon såg samme man
sitta vid skrivbordet, rak, nästan som en
skolpojke, som inte vågade böja sig framåt, han
hade dragit nothäftet intill sig, och utan att
böja på huvudet skrev han tecken över och
under noterna. Hon såg Georg stå och se på,
medan jungfrun en gång i veckan rullade
ihop en packe noter, slog in dem och efter
hans diktamen skrev adressen till ett av
barnen. Hon såg honom gå omkring i
trädgården och bestämma över rabatterna, hörde
honom säga gång på gång: ”...det finns
ingen blomma, som går upp mot stockrosen,
Franziska, nej, det finns det inte .. .” och
hon kände, hur önskningar, kärlek till andra
blommor och träd långsamt dogo i hennes
själ — så var tanken åter i närheten av den
tysta skymningen, var i mors rum, där alla
möjliga blommor fingo stå i fönstret, eller
var på havet, i en liten båt, hos en oförsiktig
ung tjänstflicka, som rodde för långt ut, men
hon såg att havet sträckte sig långt bort, och
att vågorna gingo fram över dunkelgröna
djup. —- Och först fram på eftermiddagen
hade hon fått ro i sin själ; då var det
fullkomnat, hon hade fått förklaring på mycket,
på sig själv. Hon skulle aldrig mer behöva
skratta utan att veta varför.
När tanken många gånger hade susat
tillbaka och ofta helt och hållet glömt livet
tillsammans med Georg, började hon gå den
andra vägen. Kanske fotografiet på
skrivbordet kunde hjälpa henne. Man påstod, att
hennes blick var hård; hon hade själv sett
det. Men de stålgrå ögonen hade fått sin färg
av havet; och när hon såg sig själv som ung,
förstod hon, att det skett förändringar, som
inte mer kunde döljas. Hennes ögon hade en
gång varit milda men oroliga, havet hade
lärt dem att återspegla dess skiftande liv, och
över hennes panna, som nu blivit högre, hade
det på den tiden alltid vilat ett klart ljus. Och
hennes mun hade alltid varit färdig till
skratt, ett hjärtligt, uppsluppet skratt, som
på den tiden ofta befriande brutit fram
genom gamla människors döda allvar. Hon
kunde inte släppa tanken på det, det var det
enda hon hade kvar, det hade blivit hårt och
gällt nu, men hon hade dock alltid lättare
för skratt än för gråt.
Men när hon gick vidare i sina tankar för
att söka efter ögonblick, då hon skrattat
riktigt hjärtligt, kunde hon endast hejda sig
vid de stunder, då hon varit ensam med sina
barn. Då var skrattet åter ungdomens, inte
dumt, inte meningslöst, då var det glädje.
Och allteftersom hon tänkte fram genom
livet, blev det mindre och mindre kvar, som
förde henne till Georg.
Hur hade det egentligen gått till .. .?
Franziska såg nu sitt öde som ett av de många.
Det hade gått henne väl, ja, hon hade haft
det bra. Hon hade fått se mycket av den vida
världen. I sin ungdom hade hon ödslat med
krafter och livsglädje. Och då Georg började
umgås i hennes hem, hade hon beundrat den
allvarlige, lugne mannen, så som en glad,
ung flicka alltid måste beundra allvarliga
och stillsamma män, tro att de äga större
djup och mera godhet än andra, känna dem
starkare än andra, längta efter att följa den
starke, beredd att offra en del av den fria
glädje, som en dag ändå skall vara förbi.
Georg var en man med tankar, många tankar,
han visste så mycket, kunde förklara så
mycket för henne. Även Franziska spelade,
även hon älskade musik, och hon trodde, att
det berodde på dumhet, när hon inte begrep
allt vad Georg sade till henne. Och så hade
det börjat med de långa kvällarna, då han
satt där och omsorgsfullt förklarade för
henne allt som rörde musiken, och hon hörde
på, eller hörde kanske inte på, blev bara
överväldigad av något, hon visste inte vad.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
